Blev ombedd att vara fotograf och ta en teambild av mina kollegor, inte en sån där traditionell uppställningsbild utan en somrig bild som skulle skapa känslor och leenden. Eftersom jag är den jag är så fixade jag rekvisita och mina fotoobjekt fick vackert agera i kylan. Kul hade vi under den korta stunden och så här blev resultatet. Tycker själv att det blev rätt härliga bilder...

 

 

Min moster uppmanade mig att skriva en bok. Nu har jag verkligen gjort det, skrivit av mig. Det blev en öppenhjärtig bok om livet, mitt liv. En bok fylld av tankar och känslor som jag tidigare gömt undan i mitt allra innersta. De har nu fått luft under vingarna och format sig till korta stycken från min resa i livet. Här har det goda och onda fått dela på utrymmet. Tillsammans har de format mina innersta tankar till en känsloladdad bok som nu väntar på att få dela med sig.

 

Sitter och funderar över min afrikanska vägg, testar i datorn hur det skulle kunna bli. Alla saker har sina egna minnen och de sköljer över mig när jag pysslar. Minns bilturen ut till Tsavo den där stjärnklara natten då jag kände mig som Simba, så fylld av nyfikenhet. Jag glömmer aldrig den röda jorden, de vilda djuren och de stolta massajerna. Känslan av hur det kändes att åka ut tidigt på safari och i sällskap av ett hundratal afrikanska bufflar se solen vakna och sända sina värmande strålar över Kilimanjaros snöklädda topp. Och alla dessa möten, intryck så starka att de för alltid etsat sig fast i min själ. Tänk att jag fick nosa lite på den där känslan av storhet som Karen Blixen pratade om.

 

Så här sitter jag och minns med ett leende på läpparna. Kommer nog inte längre än så ikväll... Hakuna Matata!

Äntligen har möblerna flyttats in i det nya fina vita sovrummet. Saknas gör nu golvlister och att börja det där småpysslet med att fixa till den där afrikanska touchen på rummet. Jag har beslutat mig för att inte skynda på allt utan låta tavlorna, spjuten, maskerna och massaismyckena ligga till sig innan det blir några hål i väggen. Det blir nog en skiss på det hela innan projektet sätter igång. Har i alla fall hittat gardinerna som passar in perfekt och som jag vill ha. Finns bara ett minus, de kostar tusen spänn...

 

Har insett att det blir en intensiv lördag idag. Schemat är rätt fulltecknat faktiskt. Efter en sen frukost med maken bär det iväg för att köpa nytt golv till sovrummet. Sen ska sonens katt Lurvetussen hämtas och transporteras till dottern som ska vara kattvakt i en vecka. Därefter försöker vi klämma in ett snabbfika på Ullas kondis innan sonen och hans familj ska köras ut till Umeå flygplats för vidare resa till Gran Canaria. Vi får åka hem och fortsätta med att sätta upp täcktapeter på väggarna och kanske också måla första varvet på taket. Det blir med andra ord en aktiv lördag idag.

Visst är det ganska märkligt, hela veckan har det varit supertungt att stiga upp för att gå till jobbet. Nu, då det är lördagsmorgon och jag får sova, då kan jag inte. Jag orkar inte ens ligga kvar där i sängen och stirra ut i det tomma mörkret utan stiger upp, smyger ner, hämtar tidningen och serverar de tre kattfröknarna tidig frukost. Så här har det börjat bli varenda helg. Att ta sovmorgon verkar vara helt utraderat i minnesbanken. I stället får jag några sköna morgontimmar i min ensamhet där jag bara kan vara och göra det som faller mig in. Inte helt fel det heller, om man ska se det från den positiva sidan.

 

Arbetsveckan, den första på en månad, är nu avklarad. Har jobbat förmiddagar och det har varit lagom dos så här i början efter sjukskrivningen. Eftermiddagarna har resulterat i sömn i soffan i sällskap av tre katter som vakat över matte. Känns skönt nu att det är fredag och att jag får två dagar till vila och lugn. Jag ser fram emot en helg under värmepläden och många tända ljus.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helt plötsligt kom lite energi och jag bestämde mig för att för första gången baka mockarutor. Plockade fram ett recept som jag rivit ut och sparat. Reagerade lite på den höga sockermängden men la inte mer tanke på det än så utan följde receptet till punkt och pricka. Allt flöt smidigt på och den färdiga smeten hälldes snart i en ugnsform och åkte in i ugnen. När gräddningen sedan närmade sig slutet såg jag plötsligt hur hela kakan långsamt sjönk ihop. Konstaterade raskt att formen kanske varit för stor för smetmängden. Färdiggräddad fick den vila lite innan garneringen lades på och placerades kallt för att det hela skulle svalna. När jag sedan provsmakade kunde jag bara konstatera att jag åstadkommit min allra första kladdkaka.

 

Vid jämförelse med ett annat recept visade det sig att sockermängden var på tok för hög. Antar att tryckfelsnisse varit i farten och kastade receptet i pappersåtervinningen...

Inspekterade det tomma rummet och kunde tillslut inte låta bli att riva bort en lös remsa av tapeten. Den följdes av några till. Insåg rätt snart att detta skulle bli ett slavgöra eftersom tapetskiktet inte frivilligt ville lossna. Det blev några remsor till innan maken beordrade vila för min del och själv tog över arbetet.

 

Nu har han varit däruppe och pysslat ett bra tag. Jag känner sån tacksamhet för att han finns och kan ta sig an detta när jag själv inte orkar. Varje tapetbit som lossnar mellan hans fingrar för oss framåt mot nästa steg i arbetet, till finliret med färg där förändringarna lär märkas omgående. Men just nu ligger jag här i soffan och hör honom arbeta. Kan inte låta bli att tänka, vad gjorde jag utan honom?

 

I dagarna har dock tankarna börjat smyga sig in. Jag har funderat på att ha ett speciellt tema för rummet, typ behagligt soft, vilsamt hav eller mitt Afrika. Färgalternativ, fototapeter och vanliga tapeter har passerat i bilder och tankar och jag börjar nu se åt vilket håll det lutar, ett rum i behagligt vitt med inslag av minnen från Kenya.

 

 

 

 

 

Jag har bläddrat blad, ett nytt kapitel har börjat i livet. Ett kapitel utan barn här hemma, om man nu inte räknar de tre kattfröknarna förstås. Förändringens vindar har svept genom rummen och suddat ut åren när här fanns barnskratt och liv i huset. Kvar finns nu minnen och bilder av alla år som runnit förbi och tankar på hur konstigt det hela känns. Nu finns inga spikade middagar eller skjutsningar till träningar längre, ej heller barnkalas, hyss och sagostunder. Nu kan all fri tid läggas på mig själv och det jag vill pyssla med. Men ändå väntar jag, väntar på att nyckeln ska sättas i dörren och man får höra ett "hallå, jag är hemma"...

 

Gravity is working against me
And gravity wants to bring me down

Oh I'll never know what makes this man
With all the love that his heart can stand
Dream of ways to throw it all away

Oh, gravity is working against me
And gravity wants to bring me down

 

Oh twice as much ain't twice as good
And can't sustain like one half could
It's wanting more
That's gonna send me to my knees...

 

Nytt år... Låt det bli ett gott år, ett riktigt gott år. Ett år fritt från krämpor, sjukdomar och sjukhusvistelser. Ett år där jag går fri från människors blickar, kommentarer och deras vedervärdiga sätt att döma utan att veta. Låt sorgerna och besvikelserna falla av mig likt ett sommarregn där den vackra regnbågen sveper genom mig och renar min själ. Låt det bli ett gott år, ett riktigt gott år...

 

Mellandagar och vädret är fortsatt trist. Ingen snö, bara mulet och riktigt, riktigt tråkigt. Någon riktig julstämning finns liksom inte. Granen och julpyntet är väl det enda som säger att det är juletid. Skönt i alla fall att få vara tillsammans med maken och katterna.