krickos blogg

Äkta vänskap rostar aldrig. Den finns alltid där även om man inte träffas på ett tag. En sån vänskap fann jag och den har jag bevarat i mitt hjärta. Den vänskapen vill jag inte vara utan. Tänker just idag på alla roliga minnen vi har tillsammans, alla galenskaper och alla upplevelser. Skratten har flödat, tårar likaså ibland när det varit tufft. Sån vänskap är äkta. Jag tänker på henne just nu, just idag, då hon fyller jämt.

Ett stort grattis till dig min vän!

Äntligen på väg norrut, rustad i svartgult. Är förväntansfull och ser fram emot bataljen men är också nervös eftersom en seger i kväll är så viktig för fortsättningen. Det lär bli livat på läktarn och det kommer att bli tufft på isen. Tänk vad ett idrottsevenemang kan engagera...

En fredagsmorgon där jag förväntansfullt klär mig i svartgult. Med omsorg väljer jag plaggen som ska ge mig den rätta stämningen. Kroppen fylls på med energi och jag börjar redan nu ladda för kvällen. Bortblåst är det vanliga fredagsmyset, här satsas det på en krafturladdning av det tuffare slaget. Pulsen och glöden i kroppen lär stiga ju närmare man kommer nedsläpp. Så kan det vara när ishockeyfebern slagit till på allvar, när AIK spelar semifinal mot AIK...

Helt utpumpad, fick en kraftig matreaktion i fredags som fick hela kroppen att reagera och jobba på högtryck. Maten skulle bara ut ur kroppen. I timtal höll det på och det blev inte mycket sömn natten mot lördagen. Fick bara försöka koncentrera mig på att tillföra vätska för att inte torka ut. När allt sen planade ut mot lugn fick kroppen äntligen en efterlängtad vila...

Sista dagen i morgon och då känner jag att jag bara måste göra något för mina nya vänner. Så typiskt mig. Sitter därför och förbereder en liten överraskning. Mer kan jag inte berätta nu men jag hoppas att den kommer att gillas. Sån är jag bara och sån vill jag förbli...

När allt känns stressigt och jag behöver gå ner i varv försöker jag alltid tänka på en plats som gör mig lugn, en speciell plats där jag varit och som fick mig att må riktigt bra. Den bilden ligger på stand by i mitt huvud och den plockas fram när det behövs. Där finns lugnet jag behöver, där kan jag bara vara...

Fick resultatet idag efter två veckors slit med kropp och själ. Kändes skönt att veta att allt gett ett bra resultat och att alla värden blivit bättre. Fick till och med beröm för att jag varit mycket duktig. Klappade också mig själv på axeln och sa till mig själv att jag är bra. Borde faktiskt göra det lite oftare. Men nu gäller det att bita ihop och fajtas som en drake i ett antal veckor innan det är dags igen...

Koncentrerar mig på att vara i nuet, i en total avkoppling med mig själv. Att bara vara just här, just nu i ett stilla lugn. Här finns inga rätt, inga fel. Bara en stund för mig själv...

"Så fortsätt längta, hitta mod. Våga hoppas, våga tro. Tro på drömmar, ta ett kliv, vält den värld du lever i, va en galning va naiv - Det är det som håller oss vid liv."

Mitt hårda skal har delvis spruckit och något stort har hänt, nåt vackert har börjat gro. Inom mig växer orden sig starkare och starkare. Jag vågar berätta hur jag verkligen känner, ärligt och rakryggat. Att tårarna kommer gör ingenting...

Funderar på vilken väg jag ska välja i mitt liv. Blir det den där jag bara visar upp en fasad, där jag själv är gömd och skyddad innanför min rustning, mitt eget skal. Ska jag välja ett liv där jag aldrig någonsin visar någon vad jag verkligen känner, en sluten värld som bara blir min. Eller ska jag välja den öppnare och bredare vägen där jag vågar visa mig naken och sårbar, visa vem jag verkligen är...

Sitter i såpbubblan i min egen sfär
funderar på varför det blev såhär
Hur kunde jag låta det gå så långt
livet har krympt, känns förbannat trångt

Vill spränga bubblan, vill ut ur mitt skal
nu finns inget annat, jag har inget val
Målet det väntar, driver hårt på
i med- som motgång jag fortsätter gå

Nuet det smärtar, allt sätts på sin spets
när kilon jag jagar blir allting till hets
Vill öka takten men kroppen blir stel
bromsar, motverkar, ja allting blir fel

Känslorna flödar, från topp ner till dal
försöker att fly, vill in i mitt skal
Där ingenting sårar, där ingen mig ser
här söker jag tröst, om styrka jag ber

Här stannar jag länge, vilar en stund
gråter rätt mycket blir sövd av John Blund
I drömmarnas värld jag fortsätter gå
målbilden hägrar och dit ska jag nå

Familjen ville få mig att tänka på något annat, ville göra mig lite gladare. De valde att göra det genom att bjuda mig på ishockey. Inte vilken match som helst utan matchen mellan Skellefteå och Modo, den femte kvartsfinalen. Och visst blev det spännande och tufft. Matchen slutade med rätt segrare, Skellefteå AIK. Det blev en glad hemresa som kanske också ger mig lite positiv skjuts till den tuffa vecka som väntar...

Somnar sittande i soffan efter middagen och sover bort hela lördagskvällen, en sliten kropp får äntligen sin vila. Vaknar efter midnatt och släpar mig upp till sängen där jag återigen faller i sömn. Drömmer om målet, att ta alla steg som behövs för att nå ända fram. Någonstans därborta väntar målet på mig. Jag ska nå hela vägen fram, för min egen skull, inte andras.

Hela dagen kämpar jag mot allt som gör ont. Det känns som om jag sprungit rakt in i en vägg och lemlästat mig själv. Jag försöker ta stegen framåt, i rätt riktning, men inom mig känns det som om allt bara vill ge upp. Sen brister allt, tårarna kommer, vidrör mig som en smekning längs kinden. Men vad hjälper det, jag känner något mycket starkare, något som sköljer över mig som en tsunami. Tvivel, hopplöshet och besvikelsen över mig själv. Måste vara nere på botten nu...

Vaknar till en ny morgon. Solen skiner och fåglarna kvittar och jag ligger kvar i sängen en stund. Känner direkt att kroppen är stel och öm och beslutar mig för att ge mig själv en mjukstart idag. Jag kämpar mig upp ur sängen och peppas hårt av familjens tre katter som alla beundrat ser på. De spinner och pratar och jag kan inte annat än le åt deras entusiasm. Inte är det mig de tänker på, just nu tänker de bara på maten de strax ska få...

Livet suger, livet känns bara plågsamt. Just nu vill inte kroppen, den säger nej. Den efterlyser vila och lugn, att få stanna upp en stund i nuet och bara vara. Så jag beslutar mig för att bara vara, inte lasta mig själv med mera utan läka själens tankar på plågor och sorg. Tårar trillar men det helar också. Åtminstone intalar jag mig själv att det är så. Livet suger men livet går vidare...

Vaknar före fem och kan inte somna om. Stelheten i kroppen går inte att ta miste på, träningsvärken är ett faktum. Allt känns så tungt i kroppen och känslan sprider sig ända in i själen. Reaktionerna låter inte vänta på sig, tårarna börjar trilla utför mina kinder. Så jag sitter där i mörkret och låter dem komma, kanske kommer allt att kännas bättre då. När allt lugnat ner sig lite fokuserar jag mig på att dagens program börjar med vattengympa. Blundar och ser det hela framför mig, att i ett välbehövligt lugn försiktigt omslutas av mjukt, varmt vatten. Där kan jag känna mig lätt och fri från allt för en kort stund...

Trillade dit igen, valde för lång promenadsträcka för min kropp. Kunde ju inte ge upp utan fick sporra mig själv. Måste komma tillbaka till start. Mantrat "I like to move it, move it" fanns med liksom den lilla tävlingsdjävulen. På nåt magiskt vis gick det och belöning gav jag mig själv, ett stort glas vatten och en klapp på min axel. Fy tusan vad jag kämpar bra!

Sedan några dagar har den här låten fastnat i mitt huvud som ett mantra. Kanske det enklaste vore att bara falla in i rytmen och ge sig hän på samma sätt. Kanske omvandla det hela till att stega i takt med tanke på den situation jag är i...

Drömmar och längtan... Klipper och klistrar och får en ny sång på hjärnan. Märker att jag nynnar på Hakuna Matata, inga problem. Passar ju bra ihop med mina drömmar och min längtan som jag nu formulerat i bilder och ord på ett papper. Så fint allt blev. Och tänk, dit är jag på väg... Haaaaakuuuuna Matata!

Ännu en ny utmanande dag där jag ska hitta min mentala styrka för att orka kämpa. Jag har fått några nya fina vänner som sporrar mig och jag är glad att de finns. Tillsammans kan vi skoja och skratta åt hela situationen och på ett kul sätt kämpa vidare längs den krokiga vägen mot målet. Måste dock intala mig lite då och då att det inte är någon tävling, bara en kamp mot mig själv. Alla steg jag tar leder mot det stora målet, att hitta mig själv igen...

Har beslutat mig för att idag bara tänka positivt, vad som än händer. Min första utmaning blir provtagning på universitetssjukhuset.  Där blir jag dagen till ära en försökskanin som man gräver med nålen i armvecken på.  Tänker att alla någon gång behöver träna lite extra på en svårstucken individ och står ut. Så här sitter jag nu med flertalet plåster i armvecken och på fingrar...

Ta första steget, ta tusen till
Närmare målet, mot allt som du vill
Vem förstår slitet, vem ser plågan
Säg, vem ger dig tändvätska till lågan

Ta ännu ett steg, ta tiotusen till
ingen ska säga att du inte vill
att du inte kan, att du lagt av
bit ihop, stå upp mot deras krav

Ta ytterligare ett steg, ta ännu fler
ingen belackare din smärta ser
Men du ska till mål, du ska nå fram
Fan vad du kämpar bra madam

Första riktiga promenaden på länge. Varje steg är en mental prövning och alla sinnen är på helspänn, är liksom beredda att stärka hela mig om det behövs. Allt flyter på och det känns som en seger inombords. Jag klarar mer än jag tror och det stärker mig inför fortsättningen. Jag berömmer mig själv och ler. Första stegen har tagits och jag är på väg...

Vaknar hemma och kommer på mig själv med att jag ler. Känslan över att vara hemma är obeskrivligt skön. Att ha de nära omkring mig och tre katter som tävlar om min uppmärksamhet är så underbar. Den fyller mig med lycka. Solen skiner och förstärker den varma glädjefyllda känslan inom mig. Vet redan nu att det blir en underbar dag...

Ronden avklarad... Jag får åka hem!!! Håller tillbaka glädjetårarna men inombords dansar jag, svävar på moln. Jag är så lycklig, jag är så glad...

Stirrar ut genom fönstret, ljudet från tv:n finns där men jag lyssnar inte på vad som sägs. Jag sitter och tänker på familjen, hur mycket jag saknar dem. Längtar efter Pepsi, Godis och "Grå", deras lekfullhet och egenheter. Vet att de också undrar var matte är. Vad underbart det skulle vara med en kurrande kisse i famnen...

Klockan på väggen tickar på och jag registrerar varje slag. Trots det känns det som om tiden står stilla. Väntan på vad som ska ske är så lång. Lugnet råder men jag längtar hem, hem till mitt eget lugn, till min trygga värld. Vet inte hur länge jag blir kvar här och det får mig att bli sorgsen. Känslorna ligger utanpå och briserar emellanåt, brister och blir till tårar...

Spänd och pulsen stiger. Får syre för att allt ska bli lättare. Sedan kommer lite yrsel innan jag försvinner till drömmarnas underbara land, ett land i ljus och varma röda toner. Någon är där med mig och allt är lugnt och skönt. Sakta färdas jag tillbaka till verkligheten där jag hör att allt gått bra. Körs sedan till mitt rum...

Idag börjar mitt nya liv. Det blir en total omstart som jag aldrig varit med om tidigare. Just nu gör den mig orolig, nervös och ledsen. Jag försöker intala mig att det är för att allt ska bli bättre men min kropp vill liksom inte ta in de orden just nu. Jag önskar bara att det första steget redan var avklarat och att allt går enligt planerna. Idag börjar mitt nya liv. Nu ska jag sätta mig själv lite mer i centrum, glömma att vara alla andra till lags. Nu är min tid där jag ska ge mig själv möjligheten att må bättre. Nu ska jag bara vara i nuet, hitta vägen tillbaka till mig själv. Idag börjar mitt nya liv...

Today my new life begins. It will be a total reboot, which I never experienced before. Right now it makes me anxious, nervous and sad. I'm trying to convince myself that all this is for making everything better but my body doesn't listen to those words right now. I wish that the first step already was taken and that everything goes according to the plan. Today my new life begins. Now I put myself a little more in the center, forgetting to be people pleasers. Now is my time where I will give myself the opportunity to feel better. From now I'll just be in the moment, finding the way back to myself. Today my new life begins...

Är så förbannat less på att bli utstirrad för att jag är överviktig. Hela jag är sårad för att kända och helt okända människor kan vara så inihelvete dömande utan att egentligen veta något om mig. Man har sin linje klar, man stirrar, pekar och kommenterar, vänder sig om och glor en extra gång. Så himla patetiskt av dem att tro att jag varken ser, hör eller känner av deras sårande beteende. Jag är faktiskt EN MÄNNISKA MED KÄNSLOR. Tänk dig själv att bli utstirrad bara för att du är den du är eller för att du har fel kläder på dig. Hur skulle det kännas?

Trots allt finns en vän som vänder sig mot den hungriga vargflocken av kända och okända som dömer. En vän som säger mig, möt dem med orden… ”Jag är överviktig, du är ful, i morgon kan jag börja banta”…

I'm so tired of people staring at me because I'm overweight. I am wounded because known and unknown people can be so damned judgmental without really knowing anything about me. Their thoughts are already there, they stare, pointing and commenting, turns around and stares once more. How pathetic of them to believe that I neither see, hear or feel their hurtful behavior. I'm actually a HUMAN BEING WITH FEELINGS. How would you feel being on the wrong side? Imagine that everyone stares at you because you are you, because you are wearing wrong clothes or something else. After all, I have a friend who turns against the hungry pack of wolves of known and unknown who adjudicate. A friend who tells me, meet them by saying ... "I'm overweight, you're ugly, tomorrow I can start dieting"...