krickos blogg

Långsamt, så långsamt finner jag den rätta vägen upp till ytan, upp till ljuset och livet. Kämpar för att lämna reaktionerna och tröttheten bakom mig men faller ganska brutalt tillbaka till lugnet och vilan när kroppen tar slut. Så obevekligt säger den mig att ta det varsamt, inte skynda utan ta det i den takt det måste ske just nu. För mig är det inte lätt att skynda långsamt när man är van att rusa i 110 och ställa upp för alla. Denna gång har jag inget val, lyssna på kroppen eller så går det åt pipsvängen...

Har trillat ner i depressionens trögflytande hål. Här nere följer jag bara med i det som sker, jag kan inte styra nåt utan får vackert finna mig i att styras. Känns inte som jag orkar söka mig mot ytan utan gungar bara med i denna dystra sörja. Men någonstans inom mig känner jag den där lilla, ynkliga lågan som vill nåt annat, som vill ha tillbaka livet och söker sig mot ljuset. Jag försöker fånga den men för varje gång jag tror jag har den söker den sig lite längre upp. Jag följer troget efter och inser sä plötsligt att den lågan kan ta mig tillbaka till livet.

Söker styrkan i musiken... Nånstans måste jag finna den...

Orkar inte skriva just nu, har nog med mig själv och allt som sker. Min kropp vilar i andras händer och min själ kämpar förtvivlat för att orka med. Vill hitta tid för att landa i allt som sker, tid för att vila och finna vägen tillbaka till mitt rätta jag, till mitt liv. Hoppas jag är på rätt väg nu...

Vilar min nacke, vilar så gott det går. Vilar hela mitt liv känns det som. Vilar och samlar kraft. Samlar kraft för att stå emot motgångar, kraft för att orka kämpa. Samlar kraft för framtidens alla utmaningar. Vilan ger mig den där kraften jag saknar just nu. Vila på min sköna, ta en dag i taget.