krickos blogg

Stod där som stolt segrare och kände fullkomlig lycka. Glädjen varade dock inte länge. Avundsjukan visade sig genast och jag fick ta emot blickar, gliringar och pikar som sårade. Jag höll tillbaka tårarna inför dem alla men skyndade mig sedan till en plats där jag visste att jag var helt ensam. Spyfärdig och med dunkande huvud lät jag tårarna komma…

Söker efter svaret på vem jag egentligen är. Inser rätt snart att mycket format mig och att jag rätt tidigt tappade bort mig själv. Där i ensamhetens bubbla formades jag till att alltid vara till lags, att passa in för att få vara med. Att jag tappade bort mig själv tänkte jag inte på då, jag var nöjd för att andra var nöjda. En dag sprack bubblan och då kom tankarna. Hur kunde jag tappa bort mig så…

En helg på tu man hand. Tid för att njuta av varandras sällskap och göra det som faller oss in. Vi har inga tider att passa utan ska bara vara där i nuet med varandra. Här skapar vi vårt lusthus som fylls med allt som känns rätt just nu. Här finns inga krav och inget som stör. Här finner vi ro och väver passionerade drömmar. Ögonblicken flätas samman till en helhet, till ett spektra av positiv energi. Hela jag längtar...

Dags att bryta mönstret, dags att göra det som sagts mig så länge och som jag själv trott att jag redan startat. Nu är det hög tid att krossa det invanda mönstret som inte längre passar mig lika bra. Jag ska byta spår och lämna linjen där alla andra får av min tid och jag själv blir helt utan. Jag ska finna vägen till den stig som tar mig till min alldeles egna glänta, dit där jag får må bra i kropp och själ. Där ska jag skapa min egen tid, min stund, där ska jag bara tänka på mig själv...

Vaknar tvärt ur en dröm som är så skarp och tydlig att den känns som verklighet. Hjärtat slår hårt och värmen kokar i kroppen. Besinnar mig dock där i det nattsvarta mörkret och förvissar mig om att det var en dröm och lugnar ner mig. Tankar svischar genom mitt huvud i raketfart utan tanke på att stanna upp eller åtminstone dra ner på farten. Sitter där i mörkret och låter hela kroppen långsamt sakta ner tempot. Undrar varför drömmarna är så tydliga. Vad vill de säga mig, är det nåt jag missar eller inte kan se sammanhanget i. Det får nog tiden utvisa.

Vet inte vilken väg jag ska välja just nu. Det enklaste vore väl att gå på i samma spår, välja den väg som man känner så väl. Den som man redan slagit in på och där allt flyter på precis som vanligt dag efter dag. Ändå lockas jag av den andra vägen, där allt inte är så förutsägbart, där utmaningen hägrar och sätter mig på prov. En väg där jag nyfiket fortsätter att utmana mig själv, där tillfredsställelsen av att våga får mig att utvecklas och känna mig nöjd med tillvaron. Kanske är valet självklart men så känns det inte just nu. Så jag står här i vägskälet och funderar...

Ta ytterligare ett steg, ta tusen till

Närmare målet, mot allt som du vill

Vem förstår slitet, vem ser plågan

Säg, vem ger tändvätska till lågan

Ta ännu ett steg, ta tiotusen till

Ingen ska säga att du inte vill

att du inte kan, att du lagt av

bit ihop, stå upp mot deras krav

Ta ytterligare ett steg, ta ännu fler

Ingen belackare din smärta ser

Men du ska till mål, du ska nå fram

Fan vad du kämpar bra madame

Ibland känner man sig matt, maktlös, oinspirerad, trött, uttråkad och bara allmänt less på den situation man befinner sig i. Allt känns så fel och så svart att man mer eller mindre inte orkar mer och vill ge upp. Sådana gånger är det verkligen tungt att börja om från scratch, att söka efter energin för att orka kämpa sig upp till ytan igen. Men det är också då, vid dessa tillfällen, som man plockar fram sitt djävlar anamma, biter ihop, stångar sig blodig och går vidare i jakten på en ljusare tillvaro. Det är också såna gånger man till slut får sin belöning, även om det tar lite tid...

Vissa stunder önskar man att tiden stod helt stilla, att man fick njuta och bara vara just där, just då... som när solen värmt ens kropp och man får ta det där svalkande doppet eller när man skidar nerför pisten en solig vinterdag i lyckorus. Kanske är det just den stunden när man sitter framför elden och njuter av den goda biten choklad som långsamt smälter i munnen eller när man får lyssna till de kärleksfulla orden som viskas i ens öra... Såna stunder vill man ska dröja kvar, stanna för alltid. Tänk att bara få vara just där, just då...

Mina känslor ligger utanpå, lockas att följa med i den dramatiska handling som utspelar sig. Intrycken letar sig in i varje por av min kropp och får mig att slaviskt följa scenariot likt en roll i en pjäs. Är så gripen av stunden att hela känslospektrat flödar ur min outtömliga källa. Jag kan helt enkelt inte hålla det inom mig utan låter känslorna få styra just nu. Och det är väl just så det ska vara, jag ska inte stänga in dem utan låta dem flöda och visa det jag känner. Det är ju trots allt det som gjort mig till den jag är...

Hon sitter där förväntansfullt och väntar på att jag ska agera. Hon stirrar på mig och hennes blick säger kom igen, jag vill nu... Jag tittar tillbaka och ler, säger några rara ord och fortsätter sen att titta på programmet. Hon reser sig, gäspar och sträcker ut kroppen i graciösa rörelser och hoppar sen upp i soffan. Hon trycker sig mot mig och gör sig till, allt för att få sin vilja igenom. Tillslut plockar jag så försiktigt fram den lilla grå och genast intar hon sin position nere på golvet. Hennes koncentration är total. Jag skakar den lilla grå och slänger den sedan i riktning mot hallen. Hon tar ett stort språng i luften och fångar den i ett nafs. Nöjd sätter hon sig ner och tittar på mig, väntar förväntansfullt på att matte ska kasta den grå musen en gång till...

Vi kände inte varandra men fann nog varandra på ett alldeles speciellt sätt. Hon berättade om en gåva som jag inte visste att jag bar på, något som jag kanske inte velat släppa in. Hennes lugn gjorde mig varm, trygg och öppen för hennes ord. Hon berättade och jag lyssnade, tog in alla ord som svävade mellan oss. Orden skapade tankar och frågor som sökte svar. Känslorna öppnade alla kanaler som bara väntade på nästa steg. Nåt spännande började gro den kvällen, nåt nytt inom mig såg dagens ljus...

Sitter i en bagarstuga från 1890. Utanför väggarna är det tjugo grader kallt och nattsvart men här inne sprakar elden i den öppna spisen och sprider sin värme. Stearinljusen är tända och bjuder på ett mjukt halvdunkelt sken i rummet. Här vilar ett behagligt och rofyllt lugn och jag njuter av att bara vara just här, i nuet med mina kollegor. Tänk vad skönt det kan vara att bara stanna upp och göra nåt helt annorlunda en helt vanlig dag…

Reser i min egen historia en stund. Bläddrar i fotoalbum och ser fångade ögonblick, stunder som nu passerat. Kvar finns bilderna som minner om det som varit. Tittar på dem och fylls av starka känslor, vissa så starka att de får tårarna att rinna. Bilderna berättar och tankarna flödar. Reser genom tid och rum. Tänk vad åren gått fort…

Att gripas så av stunden, att fångas av ett ögonblick… Att leva sig in i hela upplevelsen så starkt att det nästan gör ont. I den stunden låter jag hjärtat öppna sig, sväva tillsammans med känslorna och ta mig dit själen vill. Jag följer bara med, låter tankarna och kroppen visa det jag känner. I den stunden befinner jag mig som starkast i nuet, i den stunden är jag som mest sårbar.

Håll om mig, om så bara för en kort sekund. Låt mig känna värmen du ger, den där närheten som gör mig så trygg. Le, om så bara för korta ögonblick. Låt ditt leende locka mig till skratt och få mina ögon att utstråla lycka. Stanna vid min sida, nu och för alltid. Låt mig få ge tillbaka, belöna dig tusenfalt med all min kärlek.

Du sa att du kände mig…  Du var den som slog undan mina ben. Du dömde mig utan att fråga hur det var. Du tog av mig min värdighet och stängde mig ute från allt jag var bra på. Du baktalade mig och fick mig att känna mig helt värdelös. Men du är inget annat än ett hårt, bittert skal. Innerst inne förvandlas din rädsla till avund och hat. Innerst inne drunknar din empati för hån. Innerst inne svärtar du det positiva med allt mörker du bär på. Innerst inne är du bara en feg liten stackare som behöver hjälp.

Långsamt och nervöst tog jag de 129 trappstegen upp till rådhusets torn. Jag skulle credotala, jag skulle tro och önska inför år 2000. När klockan så slagit sina öronbedövande tolv slag var det dags. Jag stegade fram till mikrofonen, tog ett djupt andetag och började mitt tal på rim. Allt flöt på och plötsligt var det hela över. Jubel och applåder mötte mig där jag stod i tornet och blickade ut över stan. Tänk att det i vårt stressade samhälle fanns de som stannade upp och lyssnade till mina innersta tankar den dagen…

Står där ensam på rasten, på en skolgård fylld av klasskamrater som inte vill se mig. Än mindre vara med mig. Vet inte vad jag gjort, vet bara att jag inte passar in här. Vill bara försvinna, bort från allt vad skola innebär. Ser klassläraren som står i fönstret och stirrar på mig och min ensamhet. Känner migränen komma, väljer att gå hem…

Känner den starka smärtan i mitt huvud när hårtussen slits lös. Svarar med att gå till attack med all kraft. Kan inte backa undan nu, måste försvara mig. Hör rösterna som skriker och manar på men det är ointressant just nu. Slagen och smärtan får mig att fokusera, sikta in mig. Med knytnävar, naglar, tänder och sparkar gör vi varandra ordentligt illa. Jag sväljer tårarna, vill inte visa någon form av svaghet. Viker inte ner mig denna gång, tar emot och ger igen…

Kvällens fiskerunda, i båten ligger ett tiotal gäddor och den största abborre jag någonsin sett. Glider sakta förbi fiskarna som står där på timmerbuntarna. Som vanligt vrålar en av dem och undrar om lilla gumman fått nåt i håven. Triumferande håller jag upp fångsten som får killen att tystna och polarna att asgarva. Han packar ihop sina grejer och drar hem. Den killen kom aldrig tillbaka den sommaren.

Abborren vägde 1,9 kilo och gav mig då en silvermedalj från ABU…

Bagar-Bengtsson bakar bara bruna brända bullar… I strålkastarnas sken står jag där och övar artikulering. Upprepar ramsan gång på gång och lägger till armrörelser för att förstärka orden. Måste vara en rätt rolig syn på håll, ett gäng ungdomar som rabblar sitt mantra och rör sina armar i en jämt rullande rörelse. Här står Umeå Shakespearesällskap och värmer upp inför dagens teaterspel.

En stor scen, ett mikrofonstativ i strålkastarljuset… Jag går försiktigt ut i det starka ljuset, pratar för mig själv om hur häftigt det skulle kännas att vara sångerskan Eva Dahlgren. Av en slump tonas hennes musik in och jag börjar sjunga med. Går fullständigt in i rollen och känner att jag förmedlar hennes vackra ord till ett publikhav jag inte ser…

Med åldern kom tankarna på mitt ursprung. Jag ville veta mer om generationerna före mig. Kunde jag finna information om dem som levt och verkat före mig. Fanns det likheter, vilka färdigheter hade vi gemensamt och hur hade de format mig till den jag blivit. En påbörjad släktforskning på min mammas sida dammades av och blev början i jakten efter min egen släkthistoria.

Från vänster, min mormor Irma Kristina Eriksson och morfar Johan Valdemar Dahlbäck samt

min morfars far Jonas Albert Nilsson Dahlbäck och morfars mor Eva Agata Persdotter.

Min kärlek är stor, så stor att den fyller universums rymd. Så ändlös är min kärlek att empati och ömhet är hedersord i min värld. Låt min kärlek färdas över världen och sprida sin värme, trygghet och glädje. Låt alla smittas av den och sprida den vidare. Låt oss tillsammans skapa en kärleksfullare värld där alla får ta emot och dela livets allra viktigaste gåva, kärleken…

Vinterlandskap, så pudrigt och mjukt. Likt bomull har snön förvandlat landskapet till ett vitt, böljande hav där allt bäddats in i vintervilans sömn. Stora flingor faller sakta ner mot marken och det vita landskapets konturer blir allt mindre tydliga. Stilla sitter jag vid fönstret och beskådar denna vita, vackra värld. Länge sedan vintern visade sig på detta vis…