krickos blogg

Första moppeturen till jobbet och den nollgradiga luften får mig att vakna till. Det blir ganska snabbt lite kallt om fingrarna men jag njuter ändå. Den där frihetskänslan har infunnit sig och jag susar fram genom skogen i lagom takt. Känner mig så fri och glad att våren äntligen är här...

Jag vet vad jag kan och vad jag klarar av. Jag har vågat gå utanför min trygghetszon för att pröva mina vingar. Men idag finns ögonblick då tveksamheten finns där och delvis tar över. När antydningar kastas över en i andra riktningar så börjar man lyssna på dem och tvivla på sig själv. Klart då att självförtroendet får sig en törn i fel riktning.

Glädje kan man aldrig få nog av. Sann, äkta glädje som sprider en skön känsla inombords. Vi behöver massor av glädje, i jobbet och i hemmet, med familj och vänner. Stora doser glädje som får oss att känna och tänka positiva tankar. Med glada känslor kommer man långt...

Den sanna kärleken... Den där obegränsade och öppenhjärtigt berusande känslan av sann kärlek mellan två människor, två tvillingsjälar. Att finna den himlastormande känslan av lycka och veta att man inte vill vara utan den andre. Sen följas åt genom livet och stå vid varandras sida vad som än händer. Känna glädjen att få leva i kärlekens universum, se framåt i en rymd utan begränsningar...

Idag firar mina föräldrar sin 50-åriga bröllopsdag - en dag fylld av kärlek och vackra minnen. 

Tid... Ibland finns den, ibland inte. Somliga gånger står den still och andra stunder rusar den iväg. För mig är det fullkomligt klart, när man har det tråkigt står tiden still och när allt är som bäst rinner den iväg och försvinner alltför fort. Det gäller med andra ord att ta sig tid...

Vet inte var jag står just nu. Budskapet säger en sak men där bakom ligger sanningen. Vad ska jag tro på, det jag hör eller de signaler jag får. Känslan är dock densamma, den får mig att tveka inför fortsättningen. Bollar med alternativen men svaren vill liksom inte infinna sig. Tankarna gör mig inte mycket klokare heller. Vet bara att allt måste få ta den tid det tar, det är ju trots allt mitt liv och ingen annans.

Befinner mig i nuet och ingen annanstans. Hade jag möjligheten att välja skulle jag nog vara på en helt annan plats och göra nåt helt annorlunda. Det målet är svårt att nå just nu, det finns så många hinder på vägen. Men berg är till för att flyttas och jag är tjurig. Någon gång ska jag nå till toppen och förverkliga min innersta dröm som svävar inom mig.

Tidigt uppe, njuter av fåglarna som kvittrar glatt och välkomnar den nya dagen på sitt speciella vis. Den mörka vinterdvalan är över och vårkänslorna inombords börjar försiktigt röra på sig. Glädjen återvänder med ljuset, solen fyller min kropp med energi och de ljusa dagarna gör mig också mer aktiv. Själen fylls av en obeskrivlig längtan, en längtan efter grönska och spegelblanka vatten, efter lata dagar och ljumma sommarkvällar, efter bara ben och barfotadans, efter grillmiddagar och svala drycker, längtar så intensivt efter allt det där som hör sommaren till. Tänk så mycket härligt som väntar mig...

Stilla kommer morgonljuset och väcker sakta världen till en ny dag. Förväntansfullt har jag väntat på att få se solens leende på en molnfri himmel. Min väntan har inte varit förgäves. Denna morgon visar sig solen och sänder sina varma strålar mot mig, värmer min frusna själ. Himlen formar sig så underbart blå, lovar mig en positiv och bekymmersfri dag. I dag finns det hopp om liv och lust...

Tveksamheten finns där trots att det inte är några tveksamheter. Reaktionen visas så tydligt men uppfattas som hypokondrisk. Rädslan över det som händer förvrids till besvikelse över det avstånd som tas. Oron svämmar över när man tvingas ta bakvägen ut då man egentligen vill vara kvar. Smärtan inombords tar över när man tvingas vara stark när man känner sig som svagast. Tur då att stödet finns nån annanstans...