Obekväm
Att känna den där obekväma känslan inom sig, veta att andra inte tycker att man räcker till. Att sedan få det inklätt i vackra ord förstärker känslan och slår hårt. Orden träffar precis som de ska, de sårar, söndrar och förstör. Är det konstigt då att man börjar tvivla och känner sig ratad, kastad in i en egen sfär utanför gemenskapen. Man säger att ensam är stark, men hur fan tar man sig ur den påtvingade bubblan?
Kommentarer
Trackback
