Väggen

Hela dagen kämpar jag mot allt som gör ont. Det känns som om jag sprungit rakt in i en vägg och lemlästat mig själv. Jag försöker ta stegen framåt, i rätt riktning, men inom mig känns det som om allt bara vill ge upp. Sen brister allt, tårarna kommer, vidrör mig som en smekning längs kinden. Men vad hjälper det, jag känner något mycket starkare, något som sköljer över mig som en tsunami. Tvivel, hopplöshet och besvikelsen över mig själv. Måste vara nere på botten nu...



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0