krickos blogg

Liten jagar stor som jagar tillbaka. Följer varandra likt skuggor över golvet i en hisnande fart, stannar upp och så iväg igen. Upp i soffan, under granen, mellan stolarna och ut i hallen. Stor vaktar på liten som gör ett utfall men blir själv förföljd och rusar glatt vidare. Liten lockar och stor hakar på i denna ryckiga dans. Tänk vilken underhållning två katter är ändå...

Julaftonskväll... barnen öppnar sina julklappar med lika stor iver som när de var små. Själv sitter jag och tittar på dem, försöker se reaktionerna över innehållet, önskar att de ska bli nöjda. Visst finns också tankarna på att man skulle vilja ge så mycket mer men jag hoppas att allt annat runt omkring också räknas.

Så får jag ett paket av barnen, ett paket som bevisar att de känner sin mor rätt väl. Jag blir glad och försöker hålla tillbaka tårarna. Blir så varm i hjärtat av omtanken men är nog allra lyckligast över att jag får fira ännu en julafton med dem, att jag får vara tillsammans med det allra käraste jag har...

Jul, jul, strålande jul... Julgranens sken sprider ett varmt ljus i rummet och jag sitter ensam vaken denna juldagsmorgon och känner mig fylld av känslor. Vill liksom ventilera upplevelserna från igår, julaftonen. I min själ dröjer sig känslorna kvar som bubblade upp inom mig på kyrkogården igår när vi skulle tända ljus. Plötsligt kändes det som om jag tog in alla bortgångna själars sorg och tårarna bara rann nerför kinderna. Det gick liksom inte att sätta pricken på vad det var, bara en stark känsla av sorg som födde tankar. Vad var det som fick mig att reagera så...

Nån sa mig att "du ska inte låta känslorna ta över"... Men det är ju en känslomänniska jag är. Mitt liv består av toppar och dalar i en värld fylld av situationer som prövar mina sinnen. Att visa känslor tycker jag är en styrka och att jag visar dem är jag stolt över. Jag vill inte leva mitt liv i en bubbla där jag konstant sväljer all skit som jag utsätts för, sväljer tills jag är överfull inombords. Hur kul är det då att börja bearbeta allt...

Vem är jag, egentligen... Har tidigare generationers egenskaper och färdigheter vandrat vidare i mig. Har de påverkat mig överhuvudtaget eller är det så att endast jag själv och de situationer jag hamnat i format den jag är idag. Vill jag vara den jag är eller vill jag se nåt annat resultat när de kommande generationerna tittar tillbaka och tänker på mig. Tankarna surrar inom mig när jag fortsätter min släktforskningsresa bakåt i tiden...

Jobbar vidare med min släktforskning och en okänd fyrmening ringde. Vi pratade om släkten och lovade att maila varandra bilder på anfäder. Nyfikenheten var stor när jag öppnade mailet och för första gången fick se min morfars mormor och morfar. Namnen på papper blev plötsligt så mycket mer. Lade upp fyra generationers bilder intill varandra för att finna släktdragen dem emellan. Tänk att kunna se bakåt i tiden, se ansikten som levt och verkat före mig. Det är en fantastisk resa...


Mor och far, mormor och morfar, morfars far och mor samt morfars mormor och morfar.

Så närmar sig den då äntligen, julen... I år har jag verkligen försökt tänka julefrid, försökt att dra ner på tempot och inte jäkta runt som jag brukar. Inte hade jag förväntat mig att febern då skulle slå till. Bäddades ner i soffan bredvid den tända granen och missarna fick stå för julruschen. Snacka om julefrid...

Vaknar i mörkret och hör konstiga ljud. Måste kolla vad det är som händer. Har mina aningar och smyger ner. Hör så plötsligt ett välkänt litet "krrrrrrr" som visar sig vara Godis. Jag tänder lyset och ser genast vad som hänt. På golvet ligger julkulor och glitter i en salig röra. De har alla rivits ner och fungerar nu som underhållande leksaker. Själv sitter Godis stolt och tittar på mig, vill liksom göra mig uppmärksam på att det är hennes förtjänst att det är som det är. Hon får veta att hon varit duktig men att det räcker nu. Sen släcker jag lampan och kryper till sängs igen och det är väl inte oväntat att jag vaggas till sömns av rullande julkulor...

Äntligen togs kartongen med den blivande granen fram och genast fanns Pepsi och Godis där. Pepsi visste vad som var på gång men inte Godis. Hon satt där stilla och tittade intresserat på vad husse sysslade med. Han tog nåt grönt som sakta men säkert formades till en gran. Det blev ganska snart ohållbart för Pepsi att vara stilla, hon ville ju uppåt, upp mot toppen. Hon försökte men grenarna var för få för att hon skulle komma någonvart. Hon fick vackert vänta.

Så var granen formad, ögonblicket var inne. Granen placerades på sin plats, juleljusen sattes upp och röda bollar och glitter hängdes upp. Och sen kom kuttersmycket Pepsi, katten som vant tog sig upp till sin favoritplats i granen. Där låg hon förnöjd och tittade på oss alla. Godis studerade Pepsi intensivt och ville gärna ta sig upp hon med men Pepsi satte stopp för alla försök. Granen var hennes och ingen fick störa just nu. Det tog några timmar innan Godis fick prova men hon tyckte nog att det var värt det... Julen hade kommit ett steg närmare.