krickos blogg

Har totalt tappat farten då det gäller träning, det har blivit precis som jag inte ville att det skulle bli. Den här förkylningen sitter som klistrad i min kropp och vägrar lämna den. I natt har jag inte sovit mycket utan mest legat i mörkret och hört ett gurglande andningsljud från mig själv. Allt börjar nu få mig att tappa hoppet. Varför skulle detta hända nu när jag kommit igång så bra...

Har hållit mig hemma från jobbet i några dagar och varit tyst, så tyst det bara har gått att vara. Allt för att min spruckna röst skulle få vila och få krafterna tillbaka att forma ord. Det har varit slitsamt och påfrestande men belöningen har blivit att jag låter betydligt bättre. Därför gör jag nu idag ett försök att återgå till jobbet...

Idag har jag döpt om min röst till Lagavulin. Den är rökig och mörkt intensiv, kraftigt rosslig med starka undertoner samt en aning torr. Med full kraft försöker den att forma ord som hörs men det går inte så bra. Inser till slut att det bara finns ett alternativ, gå hem och knipa käft, skriva lappar, dricka varmt te med honung och hoppas att kuren gör att min röst återvänder...

Låter som jag druckit en hela whiskey, hesheten går inte att ta miste på. Rösten är i princip borta. Har dessutom ont i halsen och hostar en massa slem. Bara att bita i det sura äpplet och inse att träningsförbud gäller. Inser det när jag sakta försöker ta mig till garaget och hela kroppen får slita ont. Känns som febern är på gång. Bara att gilla läget...

Sitter och trampar i takt till musik med Madonna. Håller tempot i dagens träningspass på motionscykeln eftersom det är för halt för att promenera utomhus. Det öppna fönstret ger mig dock frisk luft i lungorna och jag kommer på mig själv med att nynna med i musiken. Trivs rätt bra där jag sitter. Så dyker dottern upp i rummet och berömmer mig för att jag kämpar på så bra. Berömmet får mig också att trampa lite längre än det var tänkt från början...

Allt har sin tid och nu är det tid för mig att ta hand om mig själv på ett bättre sätt. Det blir en självrannsakan fylld av starka känslor som tornar upp av det jag berättar om, händelser som skapat stora sår och som lämnat kvar sina ärr inom mig som en evig påminnelse. Med nyckeln till mitt hjärta låser jag försiktigt upp och öppnar den smärtsamma delen inom mig och låter alla instängda känslor sväva fritt via mina ord. Förhoppningsvis lämnar de mig sedan för gott...

Söndagens snöfall gjorde allt till vinter igen. Nu vilar ett vitt och mjukt täcke över marken och minusgraderna får en att rysa. Bortblåst är solljusets värme, takdropp och fågelkvitter. Så himla tungt det känns i själen. Bara att försöka härda ut...

 

Söndagsmorgon, men någon sovmorgon blir det inte för mig. Förmiddagen är redan inbokad för pyssel här hemma. Kablar ska dras, lister ska sättas på plats och hyllor ska upp på väggarna. Ska även hinna med lite städning för att allt ska kännas bra. Kan nog vara bra att ha nåt annat att tänka på än semifinal nummer fyra som går senare ikväll.