Nervositeten
Plötsligt hasplade hon ur sig orden om att hon ville att familjen skulle vara ledig just idag, vara tillsammans och verkligen göra någonting. Förvånat tittade vi båda på henne, undrandes vilka baktankarna var. Sanningen, visade det sig, var den att hennes nervositet inför kvällens hockeymatch var så fruktansvärt stor att hon helt enkelt inte ville vara ensam. Hon ville aktiveras och få nåt annat att tänka på fram till klockan 19.00...
Slutspelet
Mysstunden
Träningsvärken
Önskningen
Solvärmen
Ljuset är tillbaka och jag njuter av panoramat som utspelar sig på andra sidan fönstret. På en molnfri himmel vilar solen och sänder sina värmande strålar genom tallarnas skira grenar. Mjukt landar de på den vita snön som klär marken likt ett mjukt bomullstäcke och manar till ro. Men allt är inte så stilla som man kan tro. Vindarna söker sig kraftfullt fram över marken, lockar med sig snöflingor i en sällsam dans. De rusar fram, virvlar runt, stiger upp och lägger sig sen sakta till vila någon annanstans innan de återigen fångas och förflyttas. Ändå är det bara solens strålar jag känner i mitt hjärta...
Känslodansen
"Musiken. Jag hör den överallt... i vinden... i luften... i ljuset... Den finns överallt omkring oss. Du behöver bara öppna upp dig själv. Allt du behöver göra är att lyssna"...
Filmen tar mig med på en känslomässig resa där sinnena sveps med fullt ut. På helspänn följer jag med, gripen av denna människas starka tro och om hoppet som aldrig lämnar en. Jag blir så varm i hjärtat och själen dansar i kapp med solens strålar som börjar visa sig. Jag har verkligen lyssnat...
Minnestrippen
Äter middag på restaurang med mina föräldrar och samtalsämnet har halkat in på gamla minnen. Jag berättar om ett minne jag har där jag åker längs en mörk, lång vinterväg och sedan kommer fram till ett hus med ladugård. I ladugården, i svagt lampsken, fanns en häst som jag lyftes upp på....
Det visar sig att minnet stämmer med verkligheten. En vinter då jag var tre år bodde vi i Nästansjö eftersom pappa jobbade där uppe då. Mina minnen från denna tid måste ha varit mycket positiva eftersom jag minns dem så väl. Mina föräldrar berättade att farbrorn på gården ofta tog oss ut på slädturer där han bäddade ner oss i täcken av hö. Kanske var det där som mitt stora hästintresse föddes...
Rampfeber
Där ute på scenen var publiken som bortblåst och man befann sig just där, i sin roll. Man kastade ur sig sina repliker och gesterna förstärkte budskapet. Tänk så många galenskaper vi hann med, så många sketcher och sångnummer för att glädja alla arbetskamrater. Minns deras skratt, visslingar och applåder. Minns den tomma känslan när allt var över...
Rampfebers era var för några år sedan och visst saknar jag det hela. Att få locka fram det där kreativa inom en, att få ta emot skratten och se glädjen i arbetskamraternas ögon. Ibland blir jag riktigt nostalgisk och tar fram filmerna från våra revyer, tittar på dem och känner mig stolt över vad vi åstadkom med små medel. Visst var vi bra, det tyckte många och det tycker jag också. Kanske är det därför jag ser fram emot den återträff vi ska ha om några dagar...
