krickos blogg

Är på Grönan för första gången i mitt liv. Ser fram emot att åka karuseller och ha kul denna underbara kväll men det är så trångt med folk överallt. Ganska snart inser jag att det inte går att röra sig på området utan jag fastnar i publikhavet. Förstår att någon ska uppträda på stora scenen men inte vem. Det lär ju dock visa sig rätt snart nu. Nån populär person måste det ju vara eftersom det är så tryckande och trångt. Nedräkningen börjar och musiken drar igång. Ett härligt gung får igång publiken och publikhavet börjar röra på sig i en jämn rytm. Plötsligt skriks det vilt och jag ser huvudpersonen som studsar in på scenen. Det är dags för Bob Marley att ta ton...

Nya och gamla vänner, skrattar och har trevligt. Alla har dock inte lika roligt. Får order att genast gå hem men vill inte. Säger att jag vill stanna. Reaktionen låter inte vänta på sig. Som en blixt från en klar himmel träffas jag av en rungande smäll. Känner genast att det träffat illa. Ber om is men vet redan att det är försent, en pulserande svullnad växer redan över ögat. Chockad och mäkta förvånad konstaterar jag att jag tydligen inte längre får bestämma själv och att jag dessutom kommer att ha en ordentlig blåtira i morgon...

En augustivind svepte fram och tog med sig stora delar av mitt liv. Bort försvann kärleken och ensam stod jag kvar. Var fanns du då, du som sagt att du var min vän. Inte vid min sida i alla fall. Du valde den enklaste vägen, att avsluta vänskapen utan att säga det till mig. Du valde att fegt försvinna bakvägen ut och bara vara borta. Ensam fick jag börja om. Ditt svek och den påtagliga ensamheten gjorde så förbannat ont i själ och hjärta. Den känslan kan du nog aldrig nånsin förstå, möjligen om du en dag får uppleva den själv...

Spelar hockey med de större grabbarna. Vill visa att jag duger så jag får vara med. Står där i mål, utan skydd, och försöker rädda så många puckar jag bara kan. Plötsligt ser jag hur en av grabbarna fyrar iväg ett slagskott mot mig. Jag hinner inte undan utan känner hur den träffar mig hårt i pannan. Jag faller baklänges och ligger stilla kvar. Känner smärtan och biter ihop för att inte börja gråta. Grabbarna åker fram och frågar hur det gått. Jag ler lite försiktigt och klämmer i med ett "bra, nu fortsätter vi"...

Tusen och en natt på Krogen Krogen. Klart vi skulle dit, jag fyllde ju år. Gör ståtlig entré som oljeshejk i prydlig turban och mustasch, flankerad av två vackert klädda haremsdamer. Vi slår oss ner i ett hörn bland massor av kuddar. Ett gäng arbetskamrater dyker upp lite senare och slår sig ner. Ingen känner dock igen mig vilket roar mig oerhört. Jag spelar vackert min roll som shejk utan att avslöja mig. När så tolvslaget närmar sig åker både turban och mustasch av. Gissa om många blev snopna när de såg att det var jag...

Att dela någons sorg är inte lätt men att visa att man bryr sig om är lättare än man tror. Det kan vara så enkelt som att bara finnas där bredvid, krama om och dela gråten. Det kan vara så enkelt som att lyssna till de sorgsna tankarna och trösta så gott det går. Det kan vara så enkelt som att skriva några tröstande rader, ringa ett samtal eller titta förbi med en liten blomma... Att inte visa känslor, att bara följa det som sker utan att göra något skulle jag nog aldrig klara av...

Alla hjärtans dag… En dag för att visa sin kärlek och värme till dem man tycker om. Liksom andra delar jag med mig av min kärlek, men på mitt eget sätt. Idag sprider jag den som ett varmt budskap till alla som vill och vågar ta emot den. Jag hoppas att du vill och vågar...

Längtar efter sommarens allra bästa dagar… En sån där dag då himmel och hav bjuder på sitt bästa scenario. Då jag på morgontimmarna får ta båten ut till min favoritplats vid havet och stanna där så länge jag vill. Här finner jag det jag så väl behöver, solens ljus som värmer min kropp, havet som ger svalka och vågors lugnande rytm som vaggar mig till ro. Här är gudagott att vara…

Orkar inte med det här en gång till denna vinter, vill bara dra täcket över huvudet och försvinna dit sjukdomar inte existerar. Sova är otänkbart när huvudet spränger, näsan snorar och halsen river. Febern stiger och trasan till kropp känns så kraftlös, så sliten att ingen styrka finns kvar. Ska egentligen inte klaga men måste få tycka synd om mig själv en liten stund nu…

Sitter där vid den sprakande elden och fångar ord som trillar in i min atmosfär. Så lekande lätt kommer de till mig, svävar synligt runt för att de vill fångas upp. Orden landar i min hand och formuleras till diktrader som redan vet sin plats. Jag sitter där vid elden och fyller min bok, sida för sida. Fångar så många jag kan innan de dansar vidare och försvinner i lågornas sken...

Känner mig dämpad idag. Tänder ljus för att värma min själ och mina tankar. Avskärmar mig och finner en plats där själen får vila, där ljuset skänker kraft och de sorgsna tankarna skingras för vinden. Här tänker jag inte på de turbulenta drömmarna som passerat utan låter bara allt rinna av mig. Här stannar jag en bra stund, njuter av skönheten i lågans sken och lugnet som sprider sig inom mig. Lämnar sen denna speciella plats, befriad från allt som stört mitt sinne...

Så gripande att tårarna bara kommer. Kan inte sluta läsa utan följer hennes blogg om livet som mamma till en pojke med cancer. Helt öppet berättar hon om allt som händer, förmedlar sitt hopp och förtvivlan, delger så starkt sina känslor att det skär i mitt hjärta. Vilken helvetisk situation att befinna sig i, att se sitt älskade barn kämpa för sitt liv och bara kunna finnas där med stöd och kärlek. Sänder hela familjen varma tankar och önskar att ett mirakel ska ske...

www.annasanatomi.blogspot.com

Skapade mig en sida på Spraydate där jag berättade lite om mig själv. Tänkte att jag kanske kunde finna nya vänner nu när skilsmässan gjort mig så ensam. En dag kom ett meddelande som sa vackra ord om mig och min bild, framförallt mitt leende. Orden fångade mig och gjorde mig nyfiken. Jag läste raderna om och om igen och kände en värme inombords som jag inte känt på länge. Jag bestämde mig för att svara och skrev ner några korta rader och tryckte på sänd. Det blev början på en intensiv korrespondens...

Barnen lockade mig att prova chat. De ville inte att jag skulle känna mig så ensam. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att prova. Valde en chat och var ganska snart i full gång, snackade med okända om livet och sånt som sker. Sa det jag ville säga just då och inte mer. Fann att här slapp jag känna mig ensam, här fanns allt jag behövde i form av stöd, tröst och glädje. Här gick tiden fort tillsammans med alla nya vänner som jag egentligen inte kände, vänner som betydde mycket just då...

Att våga bjuda på sig själv, väcka lite uppmärksamhet och bli sedd för en liten stund. Göra det där helt oväntade som lockar andra till att plötsligt stanna upp, titta förundrat, le och skratta. Att fylla någons själ med sådan positivitet och glädje just där i ögonblicket skapar också magi i den egna kroppen. Så, bryt mönstret, våga bjuda lite mer på dig själv…

Starka dofter är rent ut sagt ett helvete. Vart man än går så finns dessa parfymstinna donnor och aqua-vera-indränkta herrar som badat i dyra droppar för att dofta gott och vara fräscha. Men alla tycker inte att det doftar så gott utan mår mest illa av denna plågsamma doftmixarom. Jag är en av dem, jag vill ha en parfymfri värld där naturlighet sätts i främsta rummet.

Det är så lätt att glömma, att bara lägga nåt åt sidan och gå vidare. Det tror i alla fall de som själva inte provat på sorg i någon form. Men så är det inte, sår av sorg blir ärr som följer med en resten av livet. Ärren syns kanske inte men finns där ändå i själen. De blossar upp nån gång då och då som en påminnelse av det som varit, det man gått igenom. Det är inget man kan göra nåt åt, bara försöka lära sig att leva med. Hädanefter ska jag bära mina ärr som medaljer, vara stolt över den fantastiska människa jag blivit och är.

Kylan biter i skinnet och gör kinderna stela. Den kalla luften känns i luftrören vid varje andetag och får mig att krypa ihop inne i jackan. Försöker behålla den värme jag har inom mig men kylan tränger sig fort på. Ökar takten lite och grimaserar med ansiktet men det förändrar inte mycket, kylan tränger sig bara längre in. Mina fingertoppar känns som istappar och jag försöker blåsa liv i dem utan att lyckas. Hela kroppen fryser och stelnar bit för bit. Någonting säger mig att det blir en kort promenad denna kväll...

Tårarna trillar utför mina kinder. Den lena vinden smeker mjukt min kind och torkar sakta de våta kinderna. Sitter och tänker på dig, på din käftsmäll som dödade vår kärlek. Sanningen är nog den att din kärlek till mig dog långt tidigare eller aldrig hade funnits där. Hur kan man annars förklara ditt ondskefulla sätt att ge mig din otrohet i födelsedagspresent…

Sviken kärlek och livskris, lämnad efter 23 år. Blir skickad till psykologen för att tillfredsställa chefens begäran. Pratar om den jag är, om skilsmässan och hur jag ser på framtiden. Han säger inte mycket utan lyssnar. När samtalet är slut undrar han varför jag kommit hit, jag som är så medveten om min situation och vet hur jag ska gå vidare i livet. Svaret är så enkelt, för att chefen krävde det, så hysteriskt påtalade att "jag var så sjuk"... Triumferande och leende går jag därifrån, stärkt av mig själv...

Livet är en resa på många sätt. Livets prövningar likaså. De varierar starkt och skiftar i styrka, prövar hur mycket jag tål. När de slår till kämpar jag tålmodigt i motvinden, tar mig sakta framåt steg för steg. Det måste jag, för min egen skull. Jag intalar mig att allt gör mig starkare, att allt ska bli bättre. Allt jag utsätts för tar mig framåt, ett steg närmare mot den jag verkligen vill vara. Känslan av styrka är obeskrivligt stark när jag står där vid gränsen och ser tillbaka på den prövning som nu kan läggas till handlingarna.

Kreativ på beställning, ja visst. Här vilar inga ledsamheter, det fixar jag, inga problem. Med ett stort leende och massor av energi kastar jag mig över den utmaning som dyker upp. Aldrig har jag en tanke på att misslyckas. Då skulle allt vara dömt redan på förhand och det vore väl förbannat dumt.

Förnimmer en känsla av att någon iakttar mig. Ser ingen men känner så starkt att någon mer finns i rummet. Pulsen ökar och tankarna koncentreras på känslan inom mig. Långsamt dras jag till en speciell plats i rummet men känner samtidigt att jag inte vågar titta åt det hållet. Vem eller vad är det som får mig att reagera så starkt…

Han säger inget, får inte tänka, ska inte röra sig om han inte känner det. Med stadig blick och en lätt beröring påbörjas det hela. Hon för och han följer. Intensiteten i deras rörelser förstärks av musiken som fyller rummet. Deras känslor kan ingen ta miste på. Rytmiskt och sensuellt följs de åt, sveper fram steg för steg i en given gungande rytm. Samspelet dem emellan får två att bli en där varje rörelse blir till en urladdning, så blixtrande och bländande. Tempot ökas successivt och avslutas så plötsligt med en mjuk omfamning, en längtansfull blick och en djup suck…

Ligger och stirrar i taket. Kan inte sova. Är så trött i kroppen att den skriker efter vila. Lika förbannat kan jag inte varva ner och slumra till. Ligger där i mörkret och lyssnar på ljud utanför fönstret och sorterar det som hänt under dagen. Tröttnar rätt snart på att ligga där och slår på tv:n. Bläddrar mellan kanalerna tills jag hittar nåt program som verkar okej. Ligger där och slötittar... Vaknar plötsligt av väckarklockans signal, en ny dag tar sin början.

Sitter vid datorn och söker efter anfäder på min morfars sida. Har tur och får snabbt in träffar via google. Jag känner hur pulsen ökar då jag börjar läsa vad som skrivits om dem som levt före mig. Här finner jag förfäderna Alenius, Laestadius och Stuart för att nämna några. Deras namn och annan viktig information skrivs ner och förs in i mitt eget släktträd, ett släktträd som växer sig större och större...

Varför öppna sig och berätta, det blir inte bättre för det. Jag skulle kanske må bättre men mer sannolikt är det att mina ord förvrängs och sprids vidare på fel sätt. Har inte längre nån jag litar hundraprocentigt på och det stärker mina tankar om att i fortsättningen knipa igen. Tids nog kommer allt fram ändå men jag själv bestämmer när…

Solen värmer och himlen är så där härligt blå. Står där på toppen, i allt det vita, och beskådar storheten runt omkring mig. En svag vind dansar förbi, fångar mina sinnen och sveper mig med. Jag lockas att lyssna till tystnaden, vidröra och smaka på storhetens sköna ensamhet som ger styrka. Här är så vackert och rofyllt att min själ dansar av lycka. När jag kommer till sans igen glider jag sakta utför pisten i stora härliga svängar, njuter av den frihetskänsla som fyller mig...

Värmeljusen skapar en inbjudande atmosfär och jag fångas upp av det mjuka varma när jag sakta glider ner. Ett behagfullt lugn sprider sig i kroppen när värmen omsluter mig. Jag lutar mig tillbaka och drar fingrarna genom skummet som svävar där ovanpå, fluffigt som moln på sommarhimlen. Jag blundar och sveps iväg till en speciell strand där vattnet är så där härligt varmt att man kan bada hur länge som helst. Ler för mig själv, just nu får det duga med ett skumbad när det är -25 grader utanför fönstret...

Ihållande smärta får en att glömma allt annat. Hela ens kropp fokuserar bara på stället som gör ont, tar inte in något annat. Så är det nu, i tjugo timmar har jag stått ut men snart går det inte längre. Har fått en tid hos en läkare om några timmar och är faktiskt rätt orolig nu. Sjukhusmiljöer är inget jag gillar längre så varför ska det hela tiden hända mig, varför kan det inte bara gå över och försvinna...