krickos blogg

Strax efter två på natten ringer telefonen. Det är dottern som ringer från hockeystan, säger att hon vill hem. Efter en stunds prat lovar vi att hämta henne. Kläderna åker på i en rasande fart och kisse tror lyckligt att hon ska få gå ut. Hon får en kort sniff i det fria innan det bär iväg med bilen norrut. På vägen upp spelas rockklassiker och vi passerar både hjortar, tranor, älgar och lekande rävungar innan vi hittar ungdomarna mitt i stan.

Vi får en kort resumé om att deras liggunderlag stals första kvällen och att deras tält och några andras bränts upp under natten av ett gäng ungdomar. De är också vrålhungriga för maten tog slut på området så det blir ett mat- och tankstopp på Statoil innan färden går hemåt igen. Ungdomarna somnar och sover sött av utmattning och väcks när vi kommer hem. Vet inte hur många gånger de tackar oss för att vi hämtade dem innan de kryper isäng i den trygga, sköna bädden här hemma. Omtumlade somnar vi också denna söndagsmorgon när regnet så sakta börjar falla...

Feber mitt i den härliga sommarvärmen. Huvudet värker och jag fryser och huttrar. Att vara ute i solen är otänkbart, det orkar jag inte. I skuggan är det för kallt för att det ska vara behagligt. Så jag ligger vackert inomhus i soffan och slötittar på tv och film. Somnar ofta och vaknar till som i ett töcken. Inte var det så här jag hade väntat mig att semestern skulle bli...

Har träffat på en gulvit, långhårig sommarkatt, så fruktansvärt mager, tovig och rädd. Hans ögon säger ta hand om mig men han låter en inte komma nära. Det gör ont i mig att veta hur katten lämnats vind för våg och inte längre får känna trygghet och kärlek, inte längre får vara den där mätta och belåtna katten som spinner i ens famn. Brutalt har verkligheten förändrats för denna misse och jag önskar att matte och husse fick smaka på samma medicin...

Bjudna på middag vid Umeälven, en sån där tidig middag i solen där kvällen blev riktigt, riktigt sen i alla fall. Men oj så mycket vi hann prata om. Här fanns tid att ventilera allt som hänt. Känslor flödade, frågor fick svar och skapade än mer frågor. Tankar och åsikter bollades fram och tillbaka i en outsinlig ström. Mot det smärtsamma fanns tröst och insikt som bäddade in det hela och gav styrka. På väg hem insåg jag att sanningen blivit än mer komplicerad och obegriplig men att rätt beslut fattats. Jag är stolt över en sån stark och modig vän...

Vaknade sent efter en kväll med migrän. Känner mig faktiskt rätt okej i kroppen och är också nöjd med att det är lite mulet idag. Det är ju ändå tjugo grader ute och så där behagligt varmt. Sitter och tittar på dottern som koncentrerat klipper min älskling. Hon förvandlar hans vildvuxna frisyr till sommarsnagg. Jag får med andra ord en helt ny man på hans namnsdag och sånt måste naturligtvis firas med tårta.

Så var den här, semestern! Så befriande och enormt härlig. I fyra veckor ska jag ta dagarna som de kommer, göra det som faller mig in. Helt enkelt inte planera för något utan bara vara i nuet. Visst finns det saker att göra men de tar jag då jag känner för det. Nu är tiden att leva och inte bry sig om den ordinarie vardagen med jobb och tider inrutade. Nu finns tid för att leva i ett mer behagligt tempo, och behagligt ska det bli...

Vaknade av en kraftig åsksmäll vid halv fyra i morse och sedan var det slutsnarkat. Blixtarna och smällarna ville att gårdagens värme skulle laddas ur ordentligt. Låg och lyssnade på spektaklet och blev påmind om då man var liten och hur åskrädslan fördes över från mor till dotter. Minns en gång hur hela familjen kröp in under våningssängen när åskan gick rakt ovanför oss i stugan och mamma tröstade med att säga "det är inget farligt". Trodde man på det då, nej, sannerligen inte. Huset skakade ju som vid en jordbävning...

Så när åskan går har jag respekt för den och håller mig inomhus, drar ut sladdar till telefon, dator och tv och räknar tiden mellan blixt och smäll...