krickos blogg

Så desperat efter kärlek att du väljer att förföra. Patetiskt spelar du din roll som den förstående älskarinnan. Så nollställd är din insikt om kärlekens oskrivna regler att du spelar ut hela ditt register. Din kärlek kräver att han dansar efter din pipa. Din empati får dig att slita en familj i stycken. Din förståelse får dig att svartsjukt vaka över din erövring. Din glädje får dig att nervöst vänta på hans nästa steg, otroheten. Din underbara föreställning har just börjat...

Att älska och vara trogen livet ut… Du sa mig de orden men menade dem aldrig. Du visste inte vad kärlek var, struntade i äktenskapets band. Du stängde mig ute och tänkte bara på dig själv. Du valde bort mig för spänning och otrohet. Du trodde att jag skulle acceptera ditt beteende. Du trodde fel. Tänk så många år jag kastade bort på dig...

Han stod där stolt på stranden, klädd i rött höftskynke och med smycken på kroppen. Håret var långt och flätat, färgat i rödockra. Han stod där i hettan, vilandes på ett ben, och lockade med delar av sin kultur. Jag fick mer än så, han gav mig en kort inblick i livet som massaj. Han berättade om traditionella danser och jag såg hans vänner dansa dem. Fylld av alla nya intryck reste jag hem och runt halsen hängde smycken från en rödklädd vän…

Jag mötte en helt annan värld, ett land som tog mig med storm och fångade mitt hjärta. Här fann jag paletten av färger jag sökt så länge. Dofter och ljud förstärkte känslan av att jag funnit det mest storslagna på vår jord. Här fick jag uppleva den ultimata känslan av att i ett kort ögonblick få dela något helt fantastiskt. Jag fick smaka på Kenya…

Ensam vid havet. Höststormens vågor speglar mina känslor. Upprört och kraftfullt kastar de minnen över mig innan de långsamt sjunker tillbaka i glömskans korridor. I en aldrig sinande ström sköljer de över mig gång på gång. Kan inte glömma, måste sluta tänka på dig…

Dina ord om otrohet träffar som piskrapp över kroppen. Svedan bränner och gör djupa sår i själen. Tomheten och smärtan får mig att sluta mig som en mussla, stänga in mig i min egen sorg. Mörkret omsluter mig och mina tårar kan inte skölja kroppen ren från dina smärtsamma ord. Aldrig trodde jag att sviken kärlek kunde göra så förbannat ont…

Skratta så ofta du kan. Skratta sådär ohejdat så att tårarna rinner, låt det aldrig ta slut. Locka mig att följa med. Jag behöver skrattet för att orka. Skratt är underbart härligt, det förlöser så mycket inom mig. Får mig att bli stark. När du skrattar dansar din själ, låt min själ dansa med dig...

Kunde inte hjälpa att tårar av lycka rann denna julafton. De paket jag öppnade bjöd på så mycket kärlek att jag inte kunde hålla dem tillbaka. Min outtalade önskan hade snappats upp och i min famn vilade nu ett känsloladdat och efterlängtat upplevelsepaket. En bok med 100 sånger, en dubbel-cd med de allra bästa och två biljetter till den sista turnén...

Reflekterar över livet, ett mysterium fyllt av glädje, sorg och allt där mittemellan. Livet ger och livet tar, precis som det vill. Nåt oväntat sker, det man hade finns plötsligt inte kvar. I turbulensens virrvarr för tron och hoppet en framåt. Drömmarna föder en längtan så stark, en längtan om att få leva sin stund på jorden fullt ut. Att få älska och känna sig älskad. Så småningom kommer glädjen tillbaka i livet, då med vetskapen om att livets kretslopp har mycket att ge. Livet ger och livet tar, bara att följa med på resan så länge den varar...

Njuter av stunden. Känner din varma kropp nära, tätt intill. Ligger där alldeles stilla och lyssnar till dina lugna andetag. Vill ta in allt, smaka på alla känslor som flammat upp och fortfarande glöder. Hela jag andas harmoni och lycka. Vänder mig försiktigt om och tittar nyfiket på dig. Vill väcka dig och fråga vad du känner men hinner inte. Dina blå ögon möter mina och en snabb blick avslöjar allt. Kryper närmre…

Du såg in i mina ögon och jag log tillbaka med hela kroppen. Du lockade mig att skratta och känna glädje. I din famn fanns trygghet och värme och det pirrade i hela kroppen av längtan när du rörde vid mig. Allt jag drömt om, allt jag velat finna fanns nu. Du såg mig för den jag var. Du ville ha just mig. Jag kände mig sedd och vacker. Jag var verkligen älskad. För första gången på mycket länge kände jag mig lycklig och fri från sorg.

Du öppnade försiktigt och varsamt boken som var mitt liv. I den fann du sidor fyllda av allt det som format mig. Intensivt tog du in allt, fördjupade dig i mitt allra innersta, delade mitt livs hjärterum och dess tankar. Du skrämdes inte av orden utan tog del av allt, varje ord fram till den sista sidans skrivna rad. Då stängde du mjukt min bok och tittade på mig. Sen gav du mig den allra finaste gåvan, du bad om att få skriva mitt nästa kapitel tillsammans med mig.

Allt stannade upp den där dagen. Tiden tycktes stå helt stilla när vi såg på varandra för första gången. I just det ögonblicket förändrades livet. Två nyfikna men brända själar vågade mötas och fann vad de sökt så länge. Från den dagen var all längtan och ensamhet över. Våra liv påbörjade sin gemensamma resa…

Visa dina känslor, spara inte på allt det du har inom dig. Låt det bubbla ur din kropp likt en bäck om våren som fått liv och låt andra följa med i den sprittande dansen. Öppna ditt hjärta av guld och låt det glimra likt solen som sprider ljus och värme. Dela med dig av all den underbara magi som du skapar. Du har så mycket att ge bara genom att finnas till.

Jag vet vem jag är, jag står stark i din motvind. Jag klarar dina sarkasmer och dina gelikars hån. Min styrka ska ta mig segrande ur striden och jag har mitt recept klart för just dig. Jag vill att du en dag får smaka på samma medicin. Att du får känna knivsticken i hjärtat av sorg för andras blickar, pekningar, flin och skratt, känna allt det onda, från en jury som tror att de inte är sedda.

Jag trodde att jag hade funnit en sann, äkta vän i henne. En vän som var just min. Där upplevelser tillsammans, skratt, glädje, sorg och gråt skulle stärka vår vänskap livet ut. Vi skulle finnas där för varandra, vad som än hände. Tänk vad fel jag hade. Hennes vänskap var falsk. Det lärde jag mig när livskrisen dök upp. Då valde hon den enkla vägen, att bara vända sig bort. Det gjorde ont, så ont. Sedan den dagen finns inget kvar av det vi hade…

Tänk vad det är underbart att ge... att ge av sin kärlek, av sin värme, om så bara för ett kort ögonblick. Bara vara i den stunden och sprida ljus och glädje, känna att man fyller någons hjärta med en liten, liten del av allt man har inom sig. Att få lämna ett leende i själen som dröjer kvar. Veta att det finns mer att ge till den som behöver. Den gåvan vill jag inte vara utan. Utan den skulle jag inte vara jag...

Var det en slump eller planerat, den dag du fann vägen till mitt inre, platsen som jag sagt bara var min. Jag öppnade upp som blomman, lät dig se, vidröra och lära känna mig. Från den dagen blev du ett med mig. Med dig fick jag nya perspektiv till mitt inre, mitt hjärtas rum. Du väckte känslor, drömmar, hopp och fick mig att leva upp igen. Allt kändes så bra med dig. Det gör det än, min älskade tvillingsjäl...

Så tom i själen att ekot inom mig gör ont. Känner mig som skalet utan någon fyllning. Tömd, tappad på allt det bästa. Förbrukad och slängd. Så tom är själen att universum ryms för att fylla skalet till det som var jag. Måste lägga pusslet som läker alla sår och gör mig hel igen.

Möt mig, ta min mjuka hand

Låt din blick ge mig svaret

Brinner din längtans låga

Hettar du liksom jag

Krama min vibrerande kropp

Närheten gör längtan outhärdlig

Får mig att längta efter mer

Lockar signalerna jag ger

Rör mig, lek med min kropp

känn gensvaret jag dig ger

Ta oss till oanade höjder

till njutningens atmosfär

Håll mig, var nära, tätt intill

Känn lugnet efter stormen

Låt din tanke sväva helt fri

Vila så, somna en stund

Möt mig igen, kom i min famn

Läppars beröring, mjukt, kärleksfullt

Din hand stryker genom mitt hår

en sista gång, innan vi skiljs

Vilken syn det måste ha varit denna tidiga luciamorgon. Ett gäng luciaklädda stalltjejer skred sakta Dragongatan fram. Det skulle lussas för ridhuschefen och stallets busigaste ponny var naturligtvis med, liksom en tomtenisse vars uppgift var att undvika olyckor med hjälp av en spade. Väl framme baxades ponnyn uppför trapporna och man ringde på. En yrvaken stallchef fick förvänat se sina adepter stiga in i lägenheten och bjuda på både lussefika och skönsång. Stallets busigaste ponny höll sig på mattan och fick både pepparkaka och sockerbit innan det var dags för återtåg till stalllet. Bakom oss lämnade vi en mycket omtyckt och rörd ridhuschef. Ett sånt luciafirande hade han nog aldrig varit med om tidigare...

Mörkt och stjärnklart… Sitter i en jeep med huvudet lutat mot sidorutan, på väg till min första safari i Tsavo. Stjärnhimlen bjuder på sitt bästa scenario den här januarinatten. Himlens rymd och alla stjärnor får mig att förundras av hur vackert det är. Jag till och med känner en slags storhet som jag aldrig upplevt förut. Förväntansfullt flödar tankarna och jag fantiserar om ”the big five”… Vaknar raskt av isig kyla mot kinden, den påminner mig om att jag sitter lutad mot sidorutan, på väg till jobbet denna mörka decembermorgon…

Blundar… Ser sommaren framför mig. En sån där sommarmorgon där solen värmer och vattnet är spegelblankt. Jag halvsitter där i båtens för på mjuka kuddar och njuter när vi sakta tuffar fram över det vackra blå. Här finns ett rofyllt lugn, den trygghet som får mig att le med hela kroppen. Lyckan går att ta på och ditt leende får mig att inse att du känner precis likadant. Vi är på väg mot äventyret. För visst är det ett äventyr, min resa med dig, i vår älskade båt på väg mot okänt mål…

Bara sex månader kvar innan Jo-Jo of Joy återigen får känna vattnets beröring och vår kärlek…

Svek smärtar och ger fula sår. Det bränner som eld i ens själ och sveper bort kärleken som stormen om hösten. Ärren blir för alltid kvar, gömda någonstans i hjärtats inre rum. De syns inte men finns där och kväver tilltron till någon annan igen.

Du kom som befriaren, tog mig bort från sorg, nojor och ensamhet. Du lirkade upp mitt stängda rum, förlöste känslorna som var gömda och släppte mig fri. Min själ fick sväva fritt och du fanns där vid min sida. Du lät ditt hjärta av guld omfamna mig och läka allt som var sotat och bränt. Du kom som befriaren och stannade kvar...

Är så himla trött på dessa mörka, dystra, snöfria morgnar. Saknar vintrarna man hade som ung, då vintern verkligen var vinter. Då snön föll och kylan bet i kinden. Man var ute i timtal, byggde snögrottor och gjorde snöänglar i drivorna. Man hade snöbollskrig, hoppade i de stora snöhögarna och tog sparken till skolan. Nu får man ta emot regn i december, sätta hjul på sparken, skaffa pannlampa och reflexväst för att ta sig fram, se och synas. Hur kul är det på en skala? Nej du, sparken får nog vackert stå där i förrådet och vänta på bättre tider. Ibland så var det faktiskt bättre förr...

Halvvaknar i det mörka mörkret. Rör lite på mig och hör då ett försiktigt litet "krrrrrrrrr". Kikar i riktning mot ljudet och ser då en liten mörk siluett forma sig som en regnbåge och sen mjukt sjunka ihop. Vet vad som är på gång men ligger alldeles stilla och tyst, väntar på den som nu sakta smyger fram över täcket i riktning mot mitt ansikte. Jag träffas av en mjuk liten puff och hör ett "krrrrr" innan den lilla varelsen kastar omkull sig mot halsen och startar stora kurrmaskinen. Allra goaste kissen vill ha sin alldeles speciella mysstund med matte. Hon finner tumvecket och börjar snutta medan framtassarna klöser i täcket i en jämn takt. Båda vaggas vi sakta till sömns igen. Det går väl an, klockan är ju bara halv fyra...

Julrim på paketen, ska det vara lönt? Är det verkligen nån mening med att lägga ner tid på sånt som ingen uppskattar. Kanske bara skulle lägga ner det helt och hållet, lägga tiden på att bara vara istället. Kanske skulle strunta i juldikten till kollegorna, bara damma av fjolårets och se om nån märkte nåt. Kanske låta glöggen, julskinkan, och Kalle Anka utebli... Men stopp nu, om jag lägger ner allt det där, är det lönt att fira nån jul då? Raskt inser jag att jag skulle bli besviken på mig själv och dessutom stöta på patrull, irritationen skulle vara ett faktum. Därför gör jag allt det där som jag brukar göra och det brukar bli så bra så...

Söker inspiration men det är helt blankt i planeten. Verkar tömd på det mesta, energin är just nu helt förbrukad. Kanske en passning till mig själv att det är dags att stanna upp, vila och återhämta mig för morgondagens utmaningar. Men liksom en envis trotsig unge vägrar jag ge mig. Försöker värka ut det som snurrar i disken men någon måste ha tryckt på eject. Lika bra att inse att det inte blir några ord på papper denna kväll.

Jag ska bara... vänta lite... alldeles strax... Visst är det så det brukar låta i en julmånad fylld av förväntan. Men här finns också julstressen, julklappar ska köpas och slås in, lussebullarna och pepparkakorna bakas, knäcken kokas, julmaten förberedas, huset pyntas, granen kläs, ljusen tändas, luckorna öppnas och.... ja, listan kan göras lång, så lång. Och sen när julen verkligen kommer är man så trött och sliten att man inte kan njuta av allt det goda. Man bara sitter där och ser maten åka fram och tillbaka på julbordet, ser klappar öppnas och läggas åt sidan och har varken tid eller lust att njuta av det hela. Det är såna gånger man undrar vad man egentligen håller på med. Och det är också såna gånger jag önskar att jag vore Merlin, att jag som han bara kunde knäppa i fingrarna och vips vara nån helt annanstans....

Att hedra och minnas… Det är nog därför jag åker till kyrkogården och tänder ljus. För mig är det ett sätt att visa att jag inte glömmer, att jag minns de som betytt nåt för mig och som nu lämnat jordelivet. Under en stillsam stund tänder jag ljuset, låter minnen bubbla upp inom mig innan jag avslutningsvis viskar några kärleksfulla ord. Visst är det vemodigt och tårar trillar nerför kinderna ibland, men det är också vackert. Inom mig flödar då en intensiv känsla av att jag gjort något som känns bra, bara genom att minnas...

Idag, andra advent, tänder jag återigen ljus...

Återhämtning och ljus, det är vad kroppen behöver nu. Detta mörka mörker och allt regn har format mig till en levande zombie. Befinner mig i en trötthetsdvala där jag vaknar, jobbar, äter, jobbar och sover. Men kroppen skriker efter vila nu. Själen längtar efter frisk luft och ljus. Hela jag behöver det för att bli hel igen. Fortsätter dock att kämpa i mörkret och önskar att snön ska börja falla så där sakta och vackert…

Dags för middag men jag vet inte vad jag ska hitta på så här i slutet på dagen. Frågar efter inspiration och önskningar men får bara ett enkelt ”inte vet jag” till svar. Tappar fullständigt inspirationen till att göra nåt alls. ”Inte vet jag”, vad är det för maträtt, hur tillagas den? Är det nån rätt som bara ungdomar vet vad det är, kan jag få receptet? Den måste ju trots allt vara helt fenomenal eftersom så många önskar sig just den… Tror jag flyr fältet, låter dem göra middag själva.

Så står den då där grön och grann, utegranen som köpts in idag. Ny julgransfot och utebelysning hade också hängt med i bara farten. Inspirerad tog jag mig an uppgiften men säg den glädje som varar. Sladden var plötsligt för kort, skarvsladden för tjock och gängor existerade inte. Irritationen steg snabbt likt feber i influensatider när jag stod där som en personlig granhållare i kylan. Det blev att plocka fram belysningen från Ikea och göra hål i gräsmattan. Grön och grann står den nu där och påminner oss alla om att julen äntligen är på väg.

Julgransfoten och belysningen åkte tillbaka till affären och jag sparade lite pengar...

Julklappstider, sitter och slår in presenter jag köpt. Har valt papper och snören med omsorg och lägger ner lite extra tid för att få till fina paket. De hamnar sedan under den klädda granen i väntan på att julaftonen ska infinna sig. Tänk vad det är underbart att få ge till någon man tycker om. Att få se nyfikenheten i blicken, att nästan kunna ta på den förväntan som svävar i rummet och sen få dela glädjen när leendet kommer och presenten äntligen tittar fram. Det är då man blir alldeles varm inombords av lycka. Tänk, vad det är underbart att få ge till någon man tycker om...

Du stjärna där på himlens höjd

som glimrar stark, så förnöjd

Låt julen komma med lyckorus

där glädje får råda i varje hus

Du stjärna där som lyser klar

som gör vår himmel underbar

Skänk alla i vartenda land

en trogen vän att ta i hand

Du stjärna där som faller ner

hör min viskning, det jag ber

Min önskan blir de enkla orden

Låt fred få råda här på jorden

Att överleva dagen… Ibland klarar man det nästan inte. Ett sånt tillfälle är när man vaknar med migrän. Man känner bara ett sprängande huvud med en dunkande bas inom sig där varje ljud förstärks till bristningsgränsen. Ljuset blir till blixtar som skär i ögonen och får en att blunda trots att det bara är dagsljuset som visar sig. Illamåendet kommer som ett brev på posten och man får hänga över toalettstolen titt som tätt, tills man inte orkar längre. En sån dag vill man bara försvinna till ett svart rum utan ljud, utan ljus. En sån dag var det igår, idag har livet återvänt…

Spelar musik från förr som ännu håller. Blir nostalgisk av känslorna som väller upp inom mig. Kastas tillbaka till de mörka ensamma kvällarna i mitt rum då jag låg där på sängen, tittade på stjärnorna och drömde om framtiden. Så mycket jag önskade och hoppades på, alla tankar på vad jag ville se, göra och åstadkomma. Några är idag förverkligade men andra är kvar, vilandes i väntan på att väckas ur sin törnrosasömn. Kanske dags att damma av dem nu, skriva ner dem på min alldeles egna att göra-lista och sen förverkliga dem innan det är alldeles försent…

Bucket list - Nu eller aldrig - missa den inte, hyr den idag!

Som jag hade väntat på den här dagen. Den inköpta julkalendern hade legat i mitt rum ett tag nu och lockat mina sinnen. Bildens tecknade detaljer och luckornas placering var redan memorerade så det skulle bli en lätt match att hänga med. Väntan på Teskedsgumman kändes som tortyr, en minut kändes som en evighet men jag härdade ut. På nåt sätt rann tiden iväg och till slut var klockan slagen. Jag bänkade mig på bästa plats i soffan och med julkalendern i knät. Äntligen var väntan över, nu började nedräkningen till julafton på allvar... Gööötapetter!