krickos blogg

Minns barndomens morgonsamlingar i klassrummet då jag varje morgon i december smög fram min ljusstake på skolbänken. Jag och mina klasskamrater tände våra ljus under tystnad och väntade på att fröken skulle ta till orda. Sen satt man där i ljusens sken och lyssnade andaktsfullt en stund innan morgonstunden avslutades med en julpsalm.

Dessa morgnar saknar jag så här i juletid. Det var nåt visst med att förväntansfullt och stilla sjunga sig närmare julen. Kanske är det därför som jag i dessa mörka tider tänder ljus på jobbet…

Det blir bara värre för varje år. Gamla traditioner ersätts av nya där det är helt okej att tjuvstarta med julpyntningen. Långt före första advent ser man hur adventsstakar, julstjärnor, och utebelysningar poppar upp både här och där. Det har liksom blivit en tävling om vem som är först och vem som har mest. Och har nån börjat fortsätter en annan...

Själv väntar jag traditionsenligt till första advent där samma historia upprepar sig. Absolute Christmas sätts på och förväntansfullt öppnas lådan med alla julsaker. Granen tas fram och kläs till katten Pepsis stora förtjusning. Julstjärnorna och tomtarna finner sina platser, ljusen tänds och ett behagligt lugn sprider sig i huset. Nöjda njuter vi av risgrynsgröten med känslan av att det blir en underbar väntan på julen.

Ord blir till piskrapp som flyger genom luften och träffar skoningslöst. Lögnernas skådespel ställs på sin spets när jag konfronterar dig. Båda far vi lika illa, ingen av oss vill ju egentligen såra den andra men det blir så ändå. Just nu står vi i en återvändsgränd där du inte vill ta steget och försöka visa i vilken riktning du vill gå. Förkrossad kan jag bara se på och önska att allting vänder nu. Det måste det göra…

Du tittar på mig och ler, så där som bara du gör. I dina ögon bubblar det av glädje och ditt skratt fyller rummet som ljuv musik. Jag fångas av stunden, njuter av de sekunder då du ser på mig på det viset. Hela du utstrålar nåt speciellt som gör mig varm i hjärtat. Jag är så lycklig att du finns, min allra dyrbaraste, mitt älskade guldhjärta…

”Du äger någonting, du inte vet du har. Det är kanske just det, som gör dej underbar…” Vackra ord som säger allt. Jag är den jag är, jag är underbar och stark och det kan ingen ta ifrån mig. I livets skådespel behöver jag inte låtsas vara nån annan. Jag skapar mitt livs historia och jag är stolt över vad jag gjort hittills. Sänder en varm tanke till Peter LeMarc, hans sånger fick mig att stå stark när livet vacklade.

Orden bara rann över mig, ord som formade sig själva till det som det blev. Berättade om det som varit i mitt liv, gott som ont och allt det där mittemellan. Nu ligger de inkapslade i säkert förvar, gömda i min allra hemligaste bok med allt det andra. Som ett av de hemligaste rummet i mitt hjärta, sparade för all tid. Tänk, jag kan ta fram nyckeln och låsa upp precis när jag vill och smaka på de känslor jag hade just då…