Krock
Ibland hopar sig allt som man lovat i ett svagt ögonblick. Tekniken har inte fungerat och den härva som uppstått måste lösas snabbt så att alla blir nöjda. Det blir ett givande och tagande från min sida för att smärtfritt lösa knuten. Denna gången gick allt bra.
Hemarbetsplats
Jobbar hemifrån. Känns både skönt och trist på samma gång. Skönt att inte behöva jäkta iväg på morgonen utan jag kan låta kroppen gå igång i en makligare takt än vanligt. Trist att inte ha sina kollegor i närheten för det där jobbsnacket. Resultatet ser dock ut att bli lika bra här hemma och det gläder mig…
Distans
Får lite distans till allt när kroppen fått en välbehövlig vila. Försöker landa i alla tankar som poppar upp. Vet att en förändring måste ske, att situationen är ohållbar på sikt. Hoppas att jag blir trodd. Önskar att något händer som för det hela framåt mot en passande lösning. Måste tro på att stegen tas i rätt riktning nu och att allt löser sig till det bästa, för alla...
Påverkad
Så har då kroppen sagt stopp, den tar helt enkelt inte emot mer. För mig finns nu bara en väg, att bryta upp och göra som kroppen säger denna gång. Signalerna är så tydliga, så starka att det skrämmer mig. Hela min kropp darrar av påverkan och tårarna går inte att hålla tillbaka. Besvikelsen varvas med rädsla och jag vet varken ut eller in. Vill bara försvinna bort från allt som gör mig illa just här...
Topp och dal
Livet, en resa mellan toppar och dalar i en ständigt rullande ström. En resa fylld av utmaningar och möjligheter som påverkar på alla möjliga sätt. Ibland orkar man med dem, ibland inte. Vissa gånger söker man sig till dem, andra gånger stänger man dem ute. Ibland vill man bara vara och inget mer. Och så måste det få vara. Man kan inte orka med allt och vara alla till lags. Ibland måste man stanna upp och välja väg i livet. Satsa mot toppen eller samla kraft i dalen. Man måste finna sin egen resa och tillåtas fylla den med det som får en att må bra. Och så måste det föralltid få vara...
Andas!
Känsloöverföring
Jag fångades av hennes ord, så självutlämnande och sorgset men samtidigt så vackert och kärleksfullt. Genom hennes ord väcktes känslorna inom mig, hennes situation fick min empati att flöda över. Jag kunde känna hennes förtvivlan och vanmakt i min själ, en känsla så stark att tårarna inte gick att hålla tillbaka. Jag lät dem falla utför kinderna, levde mig in i det hela till fullo. Allt blev så starkt att det nästan kändes outhärdligt. Hur skulle då allt vara för henne, hon som var fångad i allt det svåra på riktigt...
Skuld
Tänker du nånsin på mig och det vi hade en gång. Eller fortsätter du att svälja din skuld med ett falskt leende, fortsätter att gömma undan allt ditt samvete inte vill ta i eller ta ansvar för. Vid det här laget är du fylld av så mycket skit att du snart kommer att brista och svämma över. Då tvingas du smaka på allt ont som du gav bort en gång.
Avsked
Idag tänker jag på Anna och hennes familj som ska ta avsked, säga farväl till sin älskade Gustav...
"Det finns en plats, strax till höger om den tredje stjärnan från månen räknat, där luften är fylld med fladdret av flortunna fjärilsvingar. Där leker de små änglabarnen tafatt bland molntussarna. Barfotabarn med brunbrända ben, glittrande ögon, lortiga tår, skrapade knän och håret på ända.
På en sten vid stranden sitter en liten pojke och plaskar med tårna i vattnet. Han vinkar glatt och säger “Jag möter er här sedan!”, tar ett skutt ner från stenen och ansluter till de andra änglabarnen."
www.annasanatomi.blogspot.com
