58 dagar
Det är nu 58 dagar sedan det olyckliga hände, den morgonen då jag lyckades halka och falla i trappen där hemma. I fallet försökte jag parera det hela men resultatet blev att jag slog in ett långt järnstångsfäste i överarmen och slet upp den. Smärtan kom ögonblickligen och makens reaktion fick mig att inse att ett akut besök på sjukhuset var nödvändigt. Där syddes armen ihop och jag skickades hem med order om att ta det lugnt ett tag. Och nog skulle det bli lugnt alltid. Smärtan gjorde mig orörlig, en kraftig blödning i underbenet gjorde det svårt att gå och svanskotan gjorde det nästan omöjligt att sitta. En bonus var alla vackra blåmärken på rumpa, ben och tumme.
I och med vilan kunde nog historien ha varit över men någon ville något annat. Efter några dagar blev smärtan värre och en rodnad började växa. Det blev vårdcentralen och penicillin men armen blev bara värre. Den var tillslut så röd och svullen att det sydda såret brast. Det blev akuten, primärvårdsjouren och akuten igen där man konstaterade att armen blivit infekterad och varfylld. Man klippte upp såret och klämde ut var och därefter blev jag inlagd på infektion för att få penicillin direkt ut i blodet.
Där blev jag liggandes i tre dagar. Sedan följde sjukskrivning, omläggning av såret först dagligen, sen varannan och så sakteliga har de glesats ut. Såret har ännu inte läkt så omläggningarna fortsätter och jag längtar verkligen till den dag de säger att såret har läkt. När jag blir fri från allt vad bandage heter så ska jag unna mig en riktigt, riktigt lång dusch. Sen ska jag se framåt och starta upp det som skulle påbörjats den där julmorgonen då allt hände. Men visst tänker jag och undrar, vad kommer härnäst? För med min ständiga otur tar det väl inte slut här... eller?
Fyra bilder... Överarmens nysydda sår, efter tio dagar just innan huden brast, när sedan såret klippts upp på akuten och till sist efter sex veckor.
