Tvivel / Doubt
Visst tvivlar jag ibland, tvivlar på att det som sägs till mig verkligen är sant. Alla mina sensorer kan ibland känna att här utelämnas sanningen av olika skäl, man friserar helt enkelt ett svar som känns bra just då. Inte för min skull, utan för sin egen. Man lever med andra ord på en lögn, flyter ovanpå och tänker inte på konsekvenserna man orsakar. Sen rullar det hela på tills bubblan har vuxit sig så stor att den briserar. Det är då som sanningen kommer fram i ljuset och reaktionerna blir sårbart äkta. Smärtan som uppstår sliter en i bitar och man tappar sig själv. Där har jag varit, dit vill jag inte igen…
Sure, I doubt sometimes, doubts that things being said to me really is true. All my sensors can sometimes feel that truth is excluded for various reasons. They give me an answer that feels good in that moment. Not for my sake, but for their own. They live in other words in a lie, floats on top and don't think about the consequences it causes. The whole thing continues until the bubble has become so large that it explodes. That's when the truth comes into light and the reactions become vulnerable genuine. The pain tears you into pieces and you lose yourself. I have been there, I don't want to go there once again...
