Rampfeber
Vilken härlig tid det var... Tänker tillbaka på Rampfeber, jobbets revygäng, som jag var med i. Kommer ihåg den intensiva känslan där bakom scenen inför första numret. Minns det hårt pulserande hjärtat, den torra smaken i munnen och det antiklimax som bubblade upp inom en just innan man gjorde entré...
Där ute på scenen var publiken som bortblåst och man befann sig just där, i sin roll. Man kastade ur sig sina repliker och gesterna förstärkte budskapet. Tänk så många galenskaper vi hann med, så många sketcher och sångnummer för att glädja alla arbetskamrater. Minns deras skratt, visslingar och applåder. Minns den tomma känslan när allt var över...
Rampfebers era var för några år sedan och visst saknar jag det hela. Att få locka fram det där kreativa inom en, att få ta emot skratten och se glädjen i arbetskamraternas ögon. Ibland blir jag riktigt nostalgisk och tar fram filmerna från våra revyer, tittar på dem och känner mig stolt över vad vi åstadkom med små medel. Visst var vi bra, det tyckte många och det tycker jag också. Kanske är det därför jag ser fram emot den återträff vi ska ha om några dagar...
Där ute på scenen var publiken som bortblåst och man befann sig just där, i sin roll. Man kastade ur sig sina repliker och gesterna förstärkte budskapet. Tänk så många galenskaper vi hann med, så många sketcher och sångnummer för att glädja alla arbetskamrater. Minns deras skratt, visslingar och applåder. Minns den tomma känslan när allt var över...
Rampfebers era var för några år sedan och visst saknar jag det hela. Att få locka fram det där kreativa inom en, att få ta emot skratten och se glädjen i arbetskamraternas ögon. Ibland blir jag riktigt nostalgisk och tar fram filmerna från våra revyer, tittar på dem och känner mig stolt över vad vi åstadkom med små medel. Visst var vi bra, det tyckte många och det tycker jag också. Kanske är det därför jag ser fram emot den återträff vi ska ha om några dagar...
Kommentarer
Trackback
