krickos blogg

Långsamt, så långsamt finner jag den rätta vägen upp till ytan, upp till ljuset och livet. Kämpar för att lämna reaktionerna och tröttheten bakom mig men faller ganska brutalt tillbaka till lugnet och vilan när kroppen tar slut. Så obevekligt säger den mig att ta det varsamt, inte skynda utan ta det i den takt det måste ske just nu. För mig är det inte lätt att skynda långsamt när man är van att rusa i 110 och ställa upp för alla. Denna gång har jag inget val, lyssna på kroppen eller så går det åt pipsvängen...